Under lång tid har jag lyssnat på Reform UK:s ledare Nigel Farage och på andra profiler inom den konservativa rörelsen. Jag har följt dem noggrant, vägt deras ord, jämfört deras ton och deras riktning. För mig har det blivit allt tydligare att Storbritannien behöver en verklig förändring. Labour måste bort. Vänstersidan måste ersättas av ett konservativt alternativ som faktiskt vill styra om landet på djupet – inte bara justera ytan.

När seriösa personer med starka personligheter kan sätta sig ner, lägga egot åt sidan och samarbeta, då säger det något. Det visar vem som är villig att bygga – och kanske ännu mer, vem som inte är det. När splittring gång på gång uppstår kring en och samma person, då säger även det något. Politik handlar inte bara om karisma. Det handlar om förmågan att samla, strukturera och genomföra.

Jag har länge trott att högerns fragmentering varit ett gemensamt ansvar. Det tror jag inte längre. Nigel Farage är skicklig. Han kan media. Han kan formulera rubriker. Han vet hur man positionerar sig. Men jag upplever att Reform under hans ledarskap alltmer börjar anpassa sig, bli försiktigt, nästan politiskt korrekt. Det är inte det som situationen kräver.

Storbritannien behöver inte bättre retorik. Det behöver rekonstruktion.

Landet har en statsskuld som skenar och en ekonomi som saknar långsiktig riktning. Gränser som många upplever saknar trovärdig kontroll. Institutioner som tappat allmänhetens förtroende – från rättsväsende till offentlig förvaltning. Ett samhällskontrakt som känns urholkat, där plikt och rätt inte längre balanseras. Det här är inte problem som löses med finjusteringar. Det är systemfel.

Radikal förändring betyder inte kaos. Det betyder inte aggression. Det betyder mod att tala klarspråk om långsiktiga demografiska förändringar, om islamismens påverkan, om parallellsamhällen, om institutionell svaghet – och att sedan utforma nya strukturer som faktiskt fungerar. Det handlar om att våga formulera en sammanhängande plan för nationell återuppbyggnad, snarare än att ständigt reagera på nästa rubrik.

De flesta av oss vet att en gammal rosenbuske som blivit vedartad inte kan putsas lite försiktigt varje år i all oändlighet. Till slut måste den beskäras hårt. Inte av hat – utan av omsorg. För att den ska kunna växa på nytt. Så ser jag på Storbritannien. Beskärningen är smärtsam, men alternativet är långsam förvissning.

Ibland frågar jag mig vilket land i Europa som fallit längst. Är det Storbritannien? Frankrike? Tyskland? Nederländerna? Eller rent av Sverige? Listan är lång. Problemen liknar varandra: växande skuld, social splittring, svag ledning, kulturell osäkerhet och politiker som talar i försiktiga fraser när situationen kräver tydlighet. Det jag inte ser över Europa är det tydliga, kompromisslösa ledarskap som situationen kräver – ledarskap som är berett att ta konflikter för att skapa långsiktig stabilitet.

I Storbritannien har Ben Habib sina kvaliteter. Men den enda person jag upplever har talat med verklig kraft och tydlighet är Rupert Lowe. Han är rak. Han är tydlig. Han verkar mena det han säger, även när det kostar. Och det är just den typen av ledarskap jag tror Storbritannien behöver.

Brexit var ett historiskt vägval – ett uttryck för en vilja till självbestämmande. Men utan stark och konsekvent ledning riskerar det att bli en halv reform i ett system som i grunden fortsätter som tidigare. Nu krävs något mer. Något starkare. Inte bara för att vinna nästa val, utan för att återupprätta tilliten mellan stat och medborgare.

Det här handlar inte om ilska. Det handlar om ansvar. Om att våga erkänna att vissa strukturer inte längre fungerar och att de därför måste byggas om från grunden.

Storbritannien behöver en slägga, inte en mejsel. Systemisk förändring, inte kosmetisk reform.

Det är där jag står. Utan dramatik. Utan förhandling. Bara övertygelse.