Storbritannien står vid ett historiskt vägskäl. Landet som en gång var frihetens fyrbåk i Europa – från Magna Carta till Churchills kamp mot nazismen – befinner sig nu i en kris på tre fronter: yttrandefriheten stryps, ekonomin vacklar och förtroendet för de politiska ledarna är på väg att brista. På gatorna växer frustrationen, och imorgon den 13 september väntas hundratusentals, kanske miljoner, samlas i en manifestation ledd av Tommy Robinson. Ett folkligt uppror som redan beskrivs som en revolt mot ett etablissemang som tappat kontrollen.

Friheten kvävs i trygghetens namn

När över trettio personer grips varje dag i Storbritannien för vad de skrivit på nätet är demokratin illa ute. Lord Toby Young konstaterade nyligen: “Over 12,000 people in the past year had been arrested under suspicion of having committed just two speech offenses.” Detta är inte längre en kuriositet – det är ett systemskifte.

Online Safety Act lanserades som ett skydd för barn mot självmordsforum och pornografi. Men lagen har blivit ett verktyg för att tysta obekväma röster. När anonymiteten på nätet i praktiken försvinner och kritik mot religion eller könsideologier kan klassas som hatbrott, då återinförs i praktiken moderna blasfemilagar. Young varnar: “Suppression doesn’t work. Sunlight is the best disinfectant.”

Polisens prioriteringar har blivit symbolen för förfallet: “Police are far too busy policing our tweets to police our streets.” När brottsoffer möts av besked om att resurser saknas, men åsiktsbrott hanteras med full kraft, är det uppenbart att staten inte längre skyddar medborgarna – utan sig själv.

Ekonomin – ett skuldberg som hotar allt

Samtidigt pågår en ekonomisk tragedi. Den officiella statsskulden ligger på omkring 100 procent av BNP, men med pensionslöften och dolda åtaganden närmar den sig 200 procent. I juni lånade staten motsvarande 268 miljarder kronor – varav 209 miljarder gick direkt till att betala räntor på redan existerande skulder.

Enligt den oberoende prognosmyndigheten Office for Budget Responsibility var prognosen för årets lånebehov 1000 miljarder kronor. Utfallet blev 1900 miljarder. Av detta utgjorde räntekostnader över 1000 miljarder – mer än hela utbildningsbudgeten och nästan dubbelt så mycket som försvarsbudgeten.

Detta är en klassisk skuldfälla: staten lånar för att betala räntor, vilket driver upp kostnaderna ytterligare. Tillväxten har stannat av, skatterna är de högsta på 70 år och kapitalet flyr landet. Som Liz Truss, den kortlivade premiärministern, varnade: Storbritannien riskerar att förlora hela sitt handlingsutrymme.

Och samtidigt ser vanliga britter hur migranter får bo på fyrstjärniga hotell, medan deras egna löner och pensioner inte räcker till. Förtroendet för staten eroderar snabbt.

Tommy Robinson – folkets röst eller elitens fiende?

Mitt i denna utveckling har Tommy Robinson blivit en symbolgestalt. För många är han en extremist. För andra är han en man som vägrar tiga. Själv säger han:
“If you see something changing before your eyes, something that threatens what our parents and grandparents fought for – then you don’t just have the right, you have the duty, to speak up.”

Han kritiserar inte bara de ökända grooming-gängen – där pakistanska grupper systematiskt förgripit sig på unga, mestadels vita flickor, medan myndigheterna blundat – utan hela den mångkulturella idé som han menar aldrig prövats på riktigt.
“We have imported problems and conflicts that did not exist here before. And when we finally see the consequences, the authorities tell us we’re not allowed to talk about it – because then we’re racists.”

Robinson hänvisar till en undersökning från Channel 4 år 2015, där 23 procent av brittiska muslimer svarade att de vill införa sharialagar, medan bara 43 procent svarade nej. Resten undvek att ta ställning.
“The real number is probably at least 50 percent, likely more. And if half of a rapidly growing population group wants to replace parts of our legal system with religious laws – then we have to wake up.”

Men hans budskap handlar lika mycket om metod som om innehåll. Han har lämnat den våldspräglade ungdomstiden bakom sig. I dag förespråkar han fredliga demonstrationer: inga masker, ingen alkohol, öppet för barnfamiljer.
“I want people to feel they can bring their children. That this is the voice of our streets, not some kind of hooligan riot. Violence only benefits those who want to silence us.”

Därför blir protesten den 13 september ett avgörande test. Kommer den att framstå som en folkfest för yttrandefriheten – eller kommer etablissemanget och medierna att stämpla den som extremism?

Ett brittiskt vägval – och en varning till Sverige

Friheten, ekonomin och samhällsgemenskapen håller på att vittra sönder. Storbritannien riskerar att hamna i en situation som liknar 1976 års ekonomiska kris – men denna gång utan det internationella anseende som då fanns kvar. Samtidigt närmar sig staten en censurens återvändsgränd.

Det grundläggande budskapet är enkelt men avgörande:
- Ett samhälle utan en gemensam värdegrund kan inte bestå.
- Att försvara det man byggt är inte hat – det är ansvar.
- Frihet går inte under av yttre fiender, utan av den egna rädslan inifrån.

När Sverige nu förhoppningsvis följer debatten i Storbritannien måste vi dra lärdom av vad som sker. Om varje tweet kan bli ett brott, om ekonomin skuldsätts bortom kontroll och om folkets oro tystas med rasismstämplar – då har demokratin redan förlorat sin själ. Men om vi tar varningen på allvar kan vi fortfarande välja en annan väg: en väg där yttrandefriheten värnas, där ekonomin åter blir grund för framtidstro, och där folkets oro bemöts med respekt i stället för förakt.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör