Holmgren: Studenter för bättre skolor – med plundring på schemat

Hundratusentals människor är ute på Frankrikes gator. Kravallpolis möter maskerade grupper, bilar brinner, butiker plundras och offentliga miljöer slås sönder. Bakgrunden beskrivs som missnöje med den franska skolan: långa skoldagar, lärarbrist, stora klasser och bristande resurser. Det är också den berättelse som i stor utsträckning når svenska tittare.

Samtidigt visar bilderna något betydligt större. Bland fredliga demonstranter rör sig grupper som angriper polis, förstör egendom och använder gatan som arena för våld. Där uppstår den fråga som borde stå i centrum för journalistiken: vilka är dessa människor, vad driver dem och varför återkommer samma typ av våld i Frankrike?

Donald Trump formulerade sin förklaring med sedvanlig brutal enkelhet. Enligt honom handlar utvecklingen om okontrollerad massinvandring och om islam. Den brittiske analytikern Niall Gardiner gick ännu längre i en amerikansk tv-intervju och beskrev situationen som ett uppror riktat mot fundamenten för den västerländska civilisationen.

En fransk kommentator som följt utvecklingen ger en liknande men mer utvecklad bild. Hon beskriver hur många av de våldsamma ungdomarna kommer från invandrartäta förorter och hur marockanska, algeriska, andra afrikanska och palestinska flaggor förekommer i demonstrationerna. Hennes analys handlar om segregation, identitet och en integrationsmodell som enligt henne har skapat stora miljöer där människor kan leva hela sina liv med en svag relation till den franska majoritetskulturen.

Flera av hennes mer långtgående påståenden kräver egen faktagranskning. Hennes grundfråga förtjänar däremot ett svar: vad har plundring, bilbränder, sönderslagna busskurer och attacker mot polis och brandmän med bättre undervisning att göra?

Här måste journalistiken skilja mellan en demonstrations ursprungliga anledning och de krafter som använder den. En elev som kräver fler lärare och bättre undervisning bedriver politisk opinionsbildning. Den maskerade person som plundrar en butik, tänder eld på en bil eller angriper en polis representerar ett helt annat fenomen. När båda ryms under samma journalistiska etikett förlorar publiken möjligheten att förstå vad som faktiskt sker.

Frankrikes problem går dessutom djupare än några dagars upplopp. Landet har under årtionden brottats med segregation, våldsamma förorter, motsättningar kring religion och nationell identitet samt frågan om vad det egentligen innebär att bli fransk. När sådana konflikter möter en politisk rörelse på gatan kan en konkret sakfråga fungera som tändande gnista för betydligt större krafter.

Premiärminister Sébastien Lecornu har dessutom själv riktat skarp kritik mot vänsterpartiet La France Insoumise, LFI, och anklagat partiet för en tvetydig hållning till våld och för att använda kaoset politiskt. Därmed blir frågan om den radikala vänsterns roll en del av den franska politiska konflikten på högsta nivå.

Och just här blir utvecklingen särskilt intressant ur ett svenskt perspektiv.

Sverige befinner sig mitt i en brännande regeringsbildning där migration, integration och förhållandet mellan partierna på vänstersidan åter har stor betydelse. Om våldet i Frankrike visar sig ha tydliga kopplingar till radikalvänstern, segregationen eller islamistiska och identitetspolitiska miljöer får den franska utvecklingen omedelbart en svensk politisk laddning.

En sådan verklighetsbeskrivning skulle sannolikt gynna de svenska partier som under lång tid varnat för konsekvenserna av omfattande migration och misslyckad integration. Den skulle samtidigt väcka besvärliga frågor för den rödgröna sidan om Sverige riskerar att följa delar av den franska utvecklingen.

Därför finns ytterligare en fråga som förtjänar att ställas: påverkar det svenska politiska läget också vilka perspektiv SVT och Sveriges Radio väljer att lyfta fram när Frankrike rapporteras?

Det är en hypotes, och den ska behandlas som en hypotes. Public service-redaktionernas motiv kan bara fastställas genom belägg. Men just därför blir deras journalistiska uppdrag så viktigt. När bilderna visar bränder, plundring och våldsamma angrepp räcker det knappast att förklara vilken fråga som ursprungligen förde studenterna ut på gatorna. Publiken behöver också få veta vilka som driver våldet, vilka miljöer de kommer ur, vilka politiska krafter som mobiliserar och vilka symboler de samlas under.

Sverige bör studera Frankrike med öppna ögon. Vi har själva omfattande segregation, parallella miljöer och organiserad kriminalitet. Den verkligt stora frågan handlar därför om vilken samhällsgemenskap som växer fram när kulturella, religiösa och nationella identiteter utvecklas sida vid sida över generationer.

Frankrike kan vara en tillfällig explosion som snart återgår till vardag. Det kan också vara ett symptom på en betydligt djupare europeisk förändring.

I det senare fallet tittar vi på mer än Frankrikes problem.

Vi tittar på vår egen framtid.