Svenska mediers rapportering – eller icke-rapportering – om helgens demonstration i London är indikativ för hur de väljer att behandla händelser som går emot det egna narrativet. Men sanningen finner alltid en väg, skriver Paul Holmgren.
När hundratusentals människor samlas i Europas näst största huvudstad, borde varje nyhetsredaktion reagera.
I London den 13 september fylldes gatorna av ett folk som fått nog – ett folk som inte längre accepterar att deras frihet, trygghet och framtid bestäms över deras huvuden. Vanliga människor, barnfamiljer, arbetare, pensionärer stod sida vid sida för att kräva att sanningen ska få talas.
Det var en av de största demonstrationerna i Storbritannien på decennier. Men i Sverige möttes vi av en tystnad från public service – och en förvriden bild från etablerade dagstidningar.
SVT, den statliga television vi alla tvingas finansiera, valde helt att blunda. Svenska Dagbladet däremot, nöjde sig med 1677 tecken. Inte för att förklara omfattningen eller styrkan i upproret, utan för att sätta en etikett: högerextremt, våldsamt, hotfullt. När miljoner britter gick ut på gatorna för att fredligt protestera, valde man att i stället förstärka bilden av oroligheter. Som om några få incidenter, där ingen ens vet vem som provocerade fram dem, skulle vara hela berättelsen.
Det är beklämmande journalistik. När 99 procent av deltagarna inte ens gör en fluga förnär, varför väljer man då att fokusera på de återstående få procenten? Svaret är lika tydligt som skrämmande: för att narrativet är viktigare än verkligheten.
Vi har sett det förut. När demonstrationer går i linje med den rådande redaktionella världsbilden, då direktsänds, analyseras och kommenteras de i timmar. När hundratusentals människor däremot reser sig mot de beslut eliten fattat, då blir det antingen tystnad – eller så stämplas de direkt som extremister. Det är inte journalistik. Det är propaganda.
Att svenska folket tvingas betala för denna typ av rapportering – eller icke-rapportering – är ett hån. Vi berövas insikt om vad som händer i vår omvärld, hålls i okunskap och serveras en version av verkligheten som filtrerats genom en politisk mall.
Detta är inte små misstag eller slarv. Mönstret är för tydligt. Svenska Dagbladets hantering av Londondemonstrationen är ett lysande exempel på hur medierna i Sverige gång på gång väljer att ignorera eller förvränga det som stör deras narrativ. Vi ser det, vi förstår det – och vi vet att det inte längre går att lita på den bild de ger oss.
Det är talande att de som talar klarspråk, de som vågar ifrågasätta och resa sig mot den riktning makten styr, alltid möts av samma reflex: stämpeln. Extremist, högerpopulist, konspirationsteoretiker. Orden byts ut, men syftet är alltid detsamma: att misstänkliggöra folket och bevara status quo.
Men sanningen låter sig inte stämplas. Den bryter igenom, oavsett hur hårt medierna försöker hålla emot. Och Londons gator den 13 september var ett bevis på just det – att sanningen till slut alltid hittar sin väg.
