Ett samhälles intellektuella nivå framträder med särskild skärpa i hur det väljer att formulera sina frågor, eftersom det är just där, i själva ansatsen till kunskap, som riktningen sätts för vad som senare kommer att uppfattas som insikt, sanning och legitim slutsats. Den aktuella opinionsmätningen från SVT Nyheter, genomförd av Indikator Opinion, utgör ett närmast skolboksmässigt exempel på hur denna process kan styras redan i utgångspunkten, långt innan några svar har samlats in och sammanställts.

Undersökningen genomfördes mellan den 5 och 16 mars och bygger på 1 463 insamlade svar, vilket i sig ger ett statistiskt underlag som vid en första anblick signalerar stabilitet och representativitet, och därmed förstärker intrycket av att det resultat som presenteras vilar på en solid grund.

På ytan möter vi också ett resultat som omedelbart väcker uppmärksamhet och skapar tyngd genom sin formulering, där sju av tio svenskar uppfattar att USA inte längre är en demokrati, vilket framstår som ett kraftfullt och kollektivt omdöme om världens mest inflytelserika politiska system, och där siffran i sig bär en auktoritet som lätt förvandlas till ett påstående om verkligheten snarare än en beskrivning av en upplevelse.

Men hela undersökningens verkliga innehåll ligger i själva frågan, som ordagrant formuleras: “I hur stor grad håller du med om påståendet ‘USA är inte längre en demokrati?’”. Det är en formulering som redan från början ramar in respondentens svar genom att presentera ett färdigformulerat, negativt och tidsladdat påstående, där begreppet ”inte längre” antyder en utveckling mot förfall, och därmed etablerar en berättelse som respondenten förväntas förhålla sig till snarare än att självständigt pröva.

I denna konstruktion förflyttas undersökningen från att kunna utgöra en analys av ett statsskick till att bli en spegling av en känsla, eftersom respondenten varken får tillgång till en definition av vad demokrati innebär i institutionell mening eller några kriterier att väga USA:s system mot, utan i stället aktiverar sina mentala bilder och samtida associationer, där stormningen av Kapitolium 2021, politisk polarisering och den personifierade bilden av Donald Trump fungerar som centrala tolkningsramar.

Det resultat som därefter presenteras, där 71 procent uppger att de helt eller delvis instämmer, får därmed en helt annan innebörd än vad rubriken antyder. I praktiken beskriver siffran hur svenska väljare upplever USA genom ett filter av medial exponering och politiska associationer, snarare än att den utgör en prövning av USA:s faktiska institutionella struktur eller dess uppfyllelse av etablerade demokratiska kriterier.

Kontrasten framträder med full tydlighet när man ställer den faktiska frågan bredvid hur en seriöst utformad undersökning hade kunnat se ut, där ambitionen hade varit att närma sig verkligheten snarare än att fånga en stämning, exempelvis genom formuleringar som:

“Anser du att USA uppfyller grundläggande kriterier för en demokrati, såsom fria val, maktdelning och rättsstat?”

eller

“Hur bedömer du kvaliteten i USA:s demokratiska system på en skala från 1 till 10?”,

där respondenten tvingas förhålla sig till begreppets innehåll och därmed ges möjlighet att göra en faktisk bedömning i stället för att bekräfta en redan etablerad berättelse.

I denna skillnad mellan den ställda frågan och den möjliga frågan framträder också journalistikens verkliga roll i processen, eftersom det är i formuleringen av frågan som utfallet i praktiken avgörs, och där avståndet mellan fråga och slutsats i detta fall krymper till ett minimum, vilket skapar en cirkulär process där bilden formar svaret och svaret i sin tur förstärker bilden.

Det som presenteras som en uppseendeväckande insikt om USA framträder därmed som något helt annat, nämligen en spegling av den svenska offentlighetens egen föreställningsvärld, där känsla ersätter analys och där berättelsen ges företräde framför prövningen.

Och just där, i formuleringen av en enda fråga, ligger hela undersökningens egentliga innehåll.