Det känns alltid lite tomt när man stänger av Tv:n efter två veckors underbar Grand Slam-tennis. Återigen har vi fått följa några av världens bästa idrottsmän och idrottskvinnor prestera på den största scenen.

Men handen på hjärtat: huvudattraktionen och behållningen är, och förblir, herrsingeln. I år kröntes det hela av finalen mellan Carlos Alcaraz och Jannik Sinner. Sinner drog det längsta strået och stod som segrare för första gången i Wimbledon – efter en 3 timmar och 4 minuter lång final fylld av kraft, nerv och taktiskt spel på världsnivå. Dagen innan hade vi damfinalen mellan Iga Swiatek och Amanda Anisimova. Den var över på 57 minuter, 6–0, 6–0 – ett resultat som snarare kändes som en transportsträcka än en final värdig tennisens heligaste gräsmatta.

De fyra stora – och samma check

Wimbledon, US Open, Franska Öppna och Australian Open är tennisens kronjuveler. Fyra Grand Slam-turneringar som pågår i två veckor och som helt bygger på att arrangörerna kan sälja biljetter, Tv-rättigheter och streamingtjänster till hungriga fans världen över. Spelarna är inte amatörer eller statister. De är professionella utövare i en av världens mest lukrativa sporter. Vinner du en Grand Slam-final går du hem med drygt 30–37 miljoner kronor, oavsett om du heter Jannik Sinner eller Iga Swiatek.

Siffrorna talar sitt tydliga språk

Men tittar man under ytan är systemet allt annat än jämställt – åtminstone inte utifrån en meritokratisk princip.


- Herrarna spelar längre: bäst av fem set. Matcherna är ofta 50–100 procent längre än damernas bäst av tre set. Sinners final mot Alcaraz tog drygt tre timmar – Swiateks final var över på under en timme.


- Herrarna drar större publik: TV-bolagen säljer fler reklamminuter när en final varar i fyra, fem timmar än när den är över på 57 minuter. Tittarsiffrorna är tydliga: herrfinalerna är nästan alltid den enskilt största publikmagneten.


- Timersättningen avslöjar obalansen: En herrspelare kan i praktiken arbeta dubbelt så många timmar på banan men ändå få samma prissumma. Räknat per timme är damernas vinst värd mer än dubbelt så mycket.

Hela arrangemanget bärs av herrarna

Många glömmer en enkel detalj: Grand Slams fungerar eftersom män och kvinnor tävlar parallellt. Centre Court fylls när Djokovic, Alcaraz eller Sinner spelar. När biljetterna är slutsålda strömmar publiken vidare till mindre banor – där dammatcherna pågår. På det viset får damtennisen en publik som inte skulle dyka upp om herrarna inte stod för dragplåstret. Samma princip gäller TV: de största rättigheterna säljs tack vare herrarnas rivaliteter och femsetsmaraton, som skapar sportsliga ögonblick i världsklass.

Skulle man separera tävlingarna – herrar för sig, damer för sig – är det ingen vågad gissning att herrturneringarna skulle fortsätta dra folk, medan damernas siffror skulle falla. ATP:s separata tourer drar ofta större publik än WTA:s motsvarigheter. Det är inte för att kvinnliga spelare saknar talang – det är för att spelet i sig har ett lägre tempo, kortare matcher och ofta färre dramaturgiska vändningar.

Det handlar inte om att förlöjliga damtennis

Tvärtom. Damtennis har stjärnor som Iga Swiatek, som är lysande ambassadörer för sporten. Det handlar om att vara ärlig: tennis är inte en välgörenhetsorganisation. Det är en kommersiell underhållningsindustri som drivs på marknadsmässiga villkor. Då borde lika prispengar spegla spelarnas arbetsinsats och deras verkliga intjäningsförmåga till de organisationer som arrangerar turneringarna – det vill säga det ekonomiska värde varje spelare faktiskt genererar i form av publik, sändningstider och sponsorintäkter.

Marknadens logik borde gälla igen

Tänk dig vilken annan arbetsplats som helst. Där hade ingen accepterat att den som arbetar dubbelt så länge och drar in dubbelt så mycket ändå får lägre betalt per timme. Att tennis, av alla sporter, har fastnat i en modell där detta är norm är anmärkningsvärt.

Att Billie Jean King en gång i tiden drev igenom lika prispengar var en milstolpe för jämställdhet. Men det var också i en helt annan mediatid. I dag är det dags att titta på verkligheten igen. Kanske är det dags att tala om en ny modell, där speltid, publikintresse och intjäningsförmåga faktiskt vägs in – inte för att straffa någon, utan för att belöna det som driver sporten framåt: sportsliga prestationer, drama och underhållning i världsklass.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör