Det började med ett plakat. Utanför Vita huset visade Donald Trump upp sin ”tullmur”: 25 procent på bilar, 30 procent på industrivaror, 50 procent på stål och aluminium. Det såg ut som ett hot – och det var det. Men det var också något annat: en öppningssiffra från en affärsman som vet att man måste sätta priset högt för att få motparten till bordet.

Och förra helgen kom svaret: EU kapitulerar.

Efter ett dramatiskt möte i Skottland mellan Trump och Ursula von der Leyen har EU och USA nu slutit vad Trump själv kallar ”den största handelsöverenskommelsen någonsin”. EU går med på att betala 15 procent i tull på nästan all export till USA. USA:s varor får däremot nolltull. Därtill förbinder sig EU att:

- köpa amerikansk energi för 750 miljarder dollar
- investera 600 miljarder dollar i USA
- och öppna sina marknader för amerikanskt försvarsmateriel

Samtidigt blir den 50-procentiga tullen på stål och aluminium kvar, och gäller utan kvoter – något som slår direkt mot europeisk och svensk industri. Stålet förblir Trumps mur.

Det här är inte en slump. Det är ett mönster.

På mindre än ett halvår har Trump drivit igenom flera uppmärksammade och fördelaktiga tullavtal – bland annat med Vietnam, Japan och Filippinerna. I själva verket har över hundra länder nu tecknat olika typer av handelsöverenskommelser med USA under Trumps ledning, enligt Vita huset.

I alla avtal är mönstret tydligt: USA vinner på marginalen.

Den största kritiken mot Trump har varit att höga tullar skulle leda till kraftig inflation. Men det har inte hänt.

- Inflationen i USA ligger idag på 2,7 procent, kärninflationen på 2 procent
- 104 miljarder dollar i tullintäkter har samlats in bara i år
- Skatteintäkterna från tullar väntas uppgå till 171 miljarder dollar 2025 – den största enskilda skattehöjningen i USA sedan 1993
- Utan att påverka konsumtionen nämnvärt

Amerikanska företag har i många fall valt att absorbera kostnaderna i sina marginaler för att behålla konkurrenskraften, visar data från Deutsche Bank. Och för den amerikanska staten är detta guld: enligt Yale Budget Lab kan tullarna ge upp till 3 biljoner dollar över 10 år.

En annan bieffekt: företag flyttar till USA. När det blir billigare att producera på amerikansk mark än att exportera till den, då flyttas fabrikerna. Det är exakt vad Trumps administration räknat med.

Redan nu har företag som SoftBank, Siemens Energy, Johnson & Johnson och Samsung har aviserat nya USA‑investeringar. Och det är bara början. Med 0 procent i tull och massiva investeringar från EU och Asien blir USA världens naturliga industrinav.

Under presskonferensen i Skottland sa Ursula von der Leyen att ”vi klarade det”. Men Europa förlorade. Tullnivån höjs – inte sänks. EU ger mer än det får. Och USA dikterar villkoren. När hotet om 30 procent på hela exporten låg över bordet – inklusive 50 procent på stål, som ligger fast – då föll motståndet.

För Sverige är det särskilt smärtsamt. En stark svensk stålindustri har nu 50 procent kostnadsnackdel mot amerikansk marknad. Det är inte en ”frihandel”. Det är dollarstyrd realpolitik.

Donald Trump vet en sak som många europeiska ledare glömt: i en förhandling är styrkeförhållanden allt. USA har världens starkaste ekonomi, världens mest attraktiva marknad – och den som vill dit måste betala.

Trump satte priset högt. Europa betalade. Inflation blev det inte. Istället blev det den största affären på årtionden – på USA:s villkor.

Det var ingen bluff. Det var en förhandlingsteknik – och det fungerade.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör