Lawen Redar framstår i dag som Socialdemokraternas tydligaste strateg. Om hon inte redan är partiets verkliga ledare så är hon åtminstone den som sätter riktningen. Hon vet vad hon vill. Hon är, som man säger, redig. Redig att leverera.

I dag rör det sig om omkring 65 utanförskapsområden i Sverige – och antalet växer. Det är från dessa områden befolkning nu explicit förväntas omfördelas och flyttas in i fungerande bostadsområden. Detta är inte en marginell justering i bostadspolitiken, utan ett ingrepp som berör tiotusentals människor och som riskerar att permanent förändra sociala miljöer som i dag fungerar väl.

Och det hon vill leverera är nu tydligt formulerat: segregationen ska brytas genom strukturella ingrepp. Inte främst genom arbete, språkkunskaper eller ansvarstagande – utan genom att människor blandas. Fysiskt. Administrativt. Påtvingat.

Det är inga spekulationer. Det står uttryckligen i Socialdemokraternas egen rapport Framväxten av parallellsamhällen: ”Den ekonomiska, etniska och språkliga segregationen behöver brytas på en strukturell nivå vilket kräver att befolkningen blandas.”

Detta är inte integration i klassisk mening. Det är demografisk omfördelning.

Rapporten fortsätter: ”Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett.” Här erkänner man tre saker i samma andetag: att den tidigare politiken har misslyckats, att det som nu föreslås saknar historiskt facit – och att konsekvenserna ändå anses acceptabla. Det är ett ovanligt öppet erkännande av politisk desperation.

Men varje politik har ett objekt. I detta fall två: de som flyttas – och de som får sin närmiljö förändrad. Och det är här frågorna börjar hopa sig.

I praktiken innebär förslaget att välfungerande villaområden, bostadsrättsområden och radhusområden ska kompletteras med subventionerade hyresrätter, avsedda för människor från utanförskapsområden. Det är svårt att se hur detta skulle leda till något annat än ökad otrygghet, större skolproblem och social friktion. Det är inte cynism. Det är erfarenhet.

Den underliggande föreställningen tycks vara att människor automatiskt anpassar sig till sin omgivning. Att normer uppstår genom postnummer. Men i verkligheten fungerar det ofta tvärtom: beteenden följer med människor. De löses inte upp av ny arkitektur.

Här måste den mest obekväma frågan ställas, men den ställs aldrig i rapporten: Har man ens undersökt om de som bor i utanförskapsområdena faktiskt vill därifrån?

De som har drivkraft, ambition och ansvarstagande gör redan i dag vad de kan för att ta sig vidare. De arbetar, ställer krav på sina barn och flyttar när ekonomin tillåter. Kvar blir ofta de som inte vill anpassa sig, som inte accepterar samhällets normer, eller som inte ser något egenvärde i integration. Det är ingen moralisk dom – det är en sociologisk realitet.

Vad är det då som säger att dessa människor plötsligt ska bli integrerade bara för att staten placerar dem i ett bättre område? Ska de erbjudas subventionerade bostäder där andra har arbetat i decennier för att kunna köpa sitt hem? Är detta rättvisa – eller är det att jämna ut problemen så att ingen längre kan peka på var de uppstår?

Här finns också en djupare dimension. Lawen Redar har samtidigt varit en av partiets tydligaste röster i frågan om vad som definierar svensk kultur och vad det innebär att vara svensk. Alla medborgare har rätt att delta i det samtalet. Det är inte det som ifrågasätts.

Men när samma person både vill omdefiniera svenskhetens innehåll och samtidigt driva igenom en politik som kräver att befolkningen ”blandas” genom strukturella ingrepp, uppstår en maktkoncentration över identitet, kultur och vardagsliv som förtjänar betydligt mer granskning än den hittills fått. Redar har själv ett relativt kort förflutet i Sverige. Det diskvalificerar henne inte från engagemang – men det gör självsäkerheten i att politiskt omforma landets kulturella och sociala kärna värd att ifrågasätta.

Socialdemokraterna säger sig nu se verkligheten. Men verkligheten innebär också ansvar. Man kan inte först skapa ett systemfel – och sedan lösa det genom att belasta dem som gjorde allt rätt. Människor som inte har röstat för denna politik. Människor som inte orsakat problemen.

Det är därför frågan måste ställas öppet, utan omskrivningar: Är målet att faktiskt lösa utanförskapet – eller att sprida det så jämnt att det slutar vara synligt?

Och om detta är vägen framåt: varför är det alltid andra som ska betala priset?