Europa står inför en ekonomisk verklighet som få politiker vågar uttala: när Tysklands motor hackar, stannar hela EU. Och just nu är det inte ett hack – det är ett ras. Efter tre år av recession, fallande export och industrikollaps står kontinentens största ekonomi i fritt fall. Frågan är inte längre om krisen sprider sig, utan hur snabbt.

Porsche – sinnebilden av tysk ingenjörskonst – redovisar nu en förlust på 1,1 miljarder dollar. Volkswagen stänger tre fabriker. De stora biljättarna bär inte längre upp den tyska ekonomin; de kämpar för sin överlevnad. Om företag med multinationella muskler blöder, vad händer då med småföretagen? Svaret ligger i siffrorna: sedan 2022 har Tysklands export fallit kvartal efter kvartal, och BNP växer inte ens när arbetslösheten ligger nära 4 procent. Ett land som inte kan växa vid full kapacitet saknar förmåga att växa alls.

Detta är mer än en lågkonjunktur. Det är en strukturell kollaps av det tyska fundamentet – exportmodellen. Kina, en gång beroende av tysk premiumteknik, producerar nu egna elbilar i miljonvolymer och tränger undan tyska märken på den europeiska marknaden. USA, Tysklands andra nyckelmarknad, har vänt blad. Med 10‑procents tullar på europeiska bilar är den amerikanska marknaden inte längre en säker tillflykt. Matematiskt är konsekvensen obeveklig: om en bil tillverkad för 400 000 kronor möter en 10‑procents extrakostnad, måste den antingen säljas dyrare – och tappa marknadsandelar – eller säljas med lägre marginaler. Båda vägarna leder nedåt.

Samtidigt har Tyskland förlorat sitt energipolitiska särläge. Billig rysk gas möjliggjorde decennier av industriell dominans. Nu tvingas samma industrier köpa betydligt dyrare LNG från USA, transporterad över Atlanten – en kostnadsökning som inte går att trolla bort. Och när räntorna dessutom tredubblas på två år försvinner ytterligare en av de osynliga subventioner som länge bar upp Europas ekonomiska lokomotiv.

Men den mest oroande siffran är denna: hela den tyska börsen är värd omkring 3 biljoner dollar. Nvidia – ett enda amerikanskt bolag – är värderat till det dubbla. Det är inte bara ett mått på börsoptimism. Det är en civilisationsmarkör. Den digitala ekonomin har flytt västerut och österut – mot USA och Kina – medan EU och Tyskland blev kvar i gårdagens industriella logik. Man missade internetrevolutionen. Man missar AI‑revolutionen. Och när framtiden uteblir, krymper investeringsviljan med matematisk precision.

EU:s övriga stora ekonomier – Frankrike, Italien, Spanien – är redan skuldsatta långt över hållbara nivåer. De saknar förmåga att bära sin egen tillväxt, än mindre Tysklands tyngd. Därför är insikten brutal: om Tyskland faller kan inte EU kompensera. Unionen riskerar att gå samma väg som Japan – trettio år av stagnation, men med betydligt svagare demografiska och teknologiska förutsättningar.

Politiker föreslår nu massiva tyska låneprogram på hundratals miljarder dollar för att ”investera” sig ur krisen. Men matematik ersätter inte verklighet. Att lösa strukturella problem med skuld är som att försöka fylla ett hål genom att gräva ett större. Japan har försökt. Frankrike har försökt. Resultatet är detsamma: BNP stillastående, skulden exponentiell.

Vi står därför vid en avgörande punkt. Antingen inser Europa att framtiden måste byggas genom konkurrenskraft, innovation och energipolitik som gynnar industriell produktion – eller så accepterar vi rollen som en kontinent i välordnat förfall. Tysklands kris är inte ett tyskt problem. Den är ett europeiskt ödesprov.

Och tiden för självbedrägeri är över.