Holmgren: USA varnade Europa – nu brinner rådhusen

Ett 143 år gammalt rådhus i Limoges står i ruiner efter att ha satts i brand. I Paris brinner bilar, butiker plundras och kravallpolis möter maskerade grupper. I Marseille stormades stadshuset. Över 2 000 människor har gripits och fler än 600 poliser har skadats under Frankrikes värsta oroligheter på flera år. Det som började med studenters legitima krav på bättre skolor har vuxit till något betydligt större.

Europa bör därför återvända till ett dokument som väckte ilska när det publicerades i december 2025.

I Trumpadministrationens National Security Strategy ägnas ett helt avsnitt åt Europas framtid under rubriken ”Promoting European Greatness”. Washington beskriver ett Europa vars problem sträcker sig långt bortom försvarsutgifter och svag ekonomisk tillväxt. Den verkliga faran formuleras med två ord: ”civilizational erasure” – civilisatorisk utplåning.

Orden uppfattades som provocerande. Ändå förtjänar själva analysen att tas på största allvar.

USA pekade på migrationspolitik som förändrar Europas samhällen och skapar motsättningar, fallande födelsetal, försvagade nationella identiteter, minskat självförtroende och överstatliga institutioner som flyttar makt från nationerna. Därefter kom den mening som borde ha fått varje europeisk regeringschef att stanna upp: fortsätter utvecklingen kan Europa vara oigenkännligt inom tjugo år.

Titta nu på Frankrike. Hundratusentals människor demonstrerade fredligt och många hade fullt legitima krav. Samtidigt trängde våldsamma grupper in i protesterna. Elden som förstörde rådhuset i Limoges förbättrar inga klassrum. Plundrade butiker anställer inga lärare. Att storma stadshuset i Marseille höjer inga lärarlöner. När politiska demonstrationer blir arenor för plundring, mordbrand och attacker mot staten har samhället passerat en viktig gräns.

Här ligger Europas verkliga problem. Under årtionden har europeiska ledare behandlat migration huvudsakligen som en fråga om arbetskraft, humanitet och integration. Migration i mycket stor skala är också en fråga om social sammanhållning. Ett fungerande samhälle bygger på mer än lagar, skatter och pass. Det bygger på tillit, gemensamma normer, språk, institutioner och en grundläggande känsla av samhörighet mellan människor som aldrig har träffats.

Stor migration + svag integration + segregation + politisk polarisering = växande samhällsfriktion.

Religion eller ursprung gör ingen människa kollektivt skyldig till upplopp. Den avgörande frågan gäller istället Europas förmåga att absorbera mycket stora befolkningsförändringar samtidigt som gemensamma värderingar, samhällskontrakt och nationell identitet förblir starka. När den förmågan överskrids uppstår parallella miljöer där relationen till majoritetssamhället blir svagare och konfliktytorna fler.

Frankrike är Europas tydligaste laboratorium för denna utveckling, men frågan stannar knappast vid Frankrikes gränser. Protester och våldsamma sammanstötningar har redan fått motsvarigheter i Bryssel och andra europeiska städer. Europa möter samtidigt ekonomisk stagnation, demografisk press, integrationsproblem och en växande politisk konflikt om själva nationens framtid.

Det var detta Washington försökte beskriva. Man kan avsky Donald Trump. Man kan kritisera hans språk, hans metoder och stora delar av hans politik. Det förändrar aldrig sakfrågan. En varning blir varken sann eller falsk beroende på vem som uttalar den. Den måste prövas mot verkligheten.

När Trumpadministrationen skrev att Europas migrationspolitik förändrar kontinenten och skapar motsättningar svarade stora delar av Europas politiska och mediala etablissemang med indignation. Kanske borde svaret istället ha varit en kalkyl.

Hur stor migration klarar ett samhälle? Hur snabbt kan människor integreras? Vilka värderingar krävs för att hålla samman en nation? Vad händer när demografin förändras snabbare än integrationen? Och framför allt: vid vilken punkt blir utvecklingen mycket svår att vända?

Det är de frågor Europa borde ha ställt för tjugo år sedan.

Nu ställs de framför brinnande byggnader. USA:s formulering om ”civilizational erasure” var brutal. Händelserna i Frankrike bevisar i sig ingen sådan framtid. De fungerar däremot som en varningssignal om hur snabbt socialt missnöje kan förvandlas till något mycket farligare när tilliten till institutionerna och sammanhållningen redan är pressade.

Europa behöver därför göra det som kontinentens politiska ledarskap alltför länge har skjutit framför sig: återta kontrollen över migrationen, ställa tydliga krav på integration och språk, försvara rättsstaten och återupprätta självförtroendet i de nationer och institutioner som generationer av européer byggt.

Ett samhälle kan renovera ett nedbränt rådhus.

Att återuppbygga förlorad samhällsgemenskap är betydligt svårare.