Holmgren: Vad har Sverige egentligen lärt sig?
Rapporten Mellan två världar borde skaka om den svenska valrörelsen. Den mäter något Sverige länge duckat för: migranters värderingar och hur de förändras – eller inte förändras – i ett av världens mest sekulära, individualistiska och jämställda samhällen.
Resultaten måste läsas mot det Sverige redan vet.
48 procent av de svarande SFI-eleverna betraktar homosexualitet som oacceptabelt. Svarsfrekvensen var låg och ska vägas in, men siffran är en varningssignal – inte en fotnot. Rapporten visar dessutom att utbildning, ursprunglig kulturzon, bostadsområde och tid i Sverige hänger ihop med värderingarna.
Det här är integrationens kärna.
Svensk politik har länge upprepat mantrat språk, arbete, utbildning. Allt det behövs. Men människors djupaste föreställningar om familj, kvinnans ställning, homosexualitet, religion och individuell frihet formas under ett helt liv. De följer med.
Lägg därtill arbetsmarknaden. Omkring var tredje i den studerade migrantgruppen står fortfarande utan sysselsättning efter mer än tjugo år i Sverige. Tjugo år är en hel generation av brutna integrationslöften.
Och kriminaliteten.
Brå har visat en tydlig överrepresentation av personer med utländsk bakgrund bland brottsmisstänkta. I studien av dödligt våld 2005–2021 hade 64 procent av gärningspersonerna vid dödligt våld i kriminell miljö utländsk bakgrund. Sverige fick samtidigt ett skjutvapenvåld som placerade landet bland de värsta i Europa.
De senaste åren har utvecklingen vänt. 205 skjutningar under första halvåret 2022, 39 under motsvarande period 2026. Det är en förändring värd att försvara – inte montera ner.
Nu väntar valet den 13 september.
Därför måste varje parti som vill förändra migrationspolitiken svara på en enda fråga: Vad har ni lärt er?
Sverige har tillräckligt med facit. Vi känner väl till arbetsmarknadsproblemen, segregationen, parallellsamhällena och kriminalitetens överrepresentation. Nu har vi dessutom omfattande data på värderingsavståndet.
Ändå finns partier som vill föra politiken i generösare riktning. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet måste förklara hur deras politik ska undvika att återskapa dessa problem.
Socialdemokraterna säger att svensk migration ska ligga på EU:s miniminivå – men då måste Magdalena Andersson också säga vilken migrationspolitik hon är beredd att acceptera för att regera med partier som drar åt ett annat håll.
Det är ingen orättvis fråga. Det är det minsta väljarna kan kräva av någon som vill styra Sverige. Migration handlar om människor. Därför är det inte medmänskligt att blunda för konsekvenserna. En stat måste väga humanitära ambitioner mot integrationskapacitet, trygghet, offentliga finanser och sammanhållning. Ursprungsregion, utbildning, självförsörjningsförmåga och värderingsavstånd avgör om integrationen kan lyckas. En ansvarsfull politik använder den kunskapen.
Sverige kan lägga enorm kraft på dem som redan lever här. Språk, arbete, utbildning, tydliga krav och kontakt med majoritetssamhället är vägen framåt. Men framtida migration måste anpassas till Sveriges faktiska förmåga att integrera.
Det handlar om ansvaret för dem som söker sig hit – och framförallt ansvaret mot de tio miljoner människor som redan kallar Sverige sitt hem.
Efter ett kvarts sekel räcker inte okunskap som förklaring.
Den här gången vet vi vad som står på spel.
