När man rör sig genom Europa möts man av något som en svensk nästan reagerar instinktivt på: flaggor. I Italien sitter de överallt – vid balkonger, torg, caféer och myndighetsbyggnader. De är en del av stadsbilden, integrerade i vardagen. Det är en självklarhet som lyser med sin frånvaro i Sverige, där den nationella känslan blivit svagare och mer osäker.

Sverige har inte alltid varit så. Under 1800-talet och tidigt 1900-tal växte en stark nationell identitet fram genom folkrörelser, moderniseringen och arbetarrörelsens idé om folkhemmet. Det fanns en tydlig självbild: ett litet men självständigt land med gemensamma normer och ett gemensamt kulturellt ramverk. Svenskar behövde inte tala om sin nationalitet – den fanns i kulturen, institutionerna och samhällsandan.

Under Olof Palmes tid började en ny ideologi att forma Sverige. Mångkulturalismen presenterades som ett modernt ideal. Tanken var att Sverige skulle vara ett hem för många kulturer samtidigt, inte en nation man anslöt sig till. Det var en generös vision, men den ändrade synen på vad Sverige var och vem som bar ansvaret för sammanhållningen. Den svenska kulturen skulle inte längre vara en gemensam utgångspunkt, utan en av många möjliga. Invandrare skulle inte förväntas bli en del av ett svenskt ramverk – det ramverket skulle snarare lösas upp.

I denna utveckling förlorade symboler sin självklarhet. Flaggan fick en mer försiktig roll. I stället för att vara en vardaglig markering av gemenskap började den uppfattas som något man behövde förhålla sig till, snarare än något man levde med. Den svenska identiteten blev mindre närvarande i det offentliga rummet. Det gjorde Sverige kulturellt otydligare, även för oss som vuxit upp här.

Samtidigt bevarade våra nordiska grannar sina nationella uttryck. I Norge är flaggan en symbol för självständighet och frihet. I Danmark visar den tillhörighet och trygghet. I Finland påminner den om motståndskraft och överlevnad. Deras nationella känsla har formats genom erfarenheter av krig, ockupation och hårda tider. Den är rotad i verkliga historiska prövningar.

Sveriges historia ser annorlunda ut. Vår nationella identitet byggdes genom stabilitet, reformer och byråkrati. Vi hade ingen självständighetskamp, ingen ockupation som tvingade fram en känsla av nationell enhet. Det gjorde oss öppna och inkluderande – men också mer benägna att tona ned det egna när samhällsmodellen förändrades.

När man rör sig genom Norden märker man något intressant: en känsla av hemhörighet. Strukturerna, mentaliteten och synen på samhället är likartade. Därför känns Oslo, Helsingfors och Köpenhamn familjära. Den gemensamma nordiska värdegrunden finns kvar. Men i Sverige är uttrycket för densamma svagare. Kanske är det därför Sverige ibland upplevs mer splittrat än sina grannar.

Det väcker en avgörande fråga: Hur ska ett land hålla ihop om människor inte längre känner att de delar något gemensamt?

Nationalkänsla handlar inte om att stänga ute. Den handlar om att veta vilka vi är tillsammans. När ett land vågar formulera sin egen identitet blir det tydligare för alla som kommer hit vad det innebär att vara en del av det. När flaggan åter får vara en naturlig symbol blir den inte ett ställningstagande – den blir ett språk för gemenskap.

Den svenska kulturen behöver inte upphöjas eller förstoras. Den behöver synliggöras och tas på allvar. Ett samhälle som vill vara sammanhållet måste våga vara sig självt. Det är först då vi kan återupprätta den gemensamma känsla som gått förlorad.