Vi accepterar i dag som självklart att man måste få kritisera religioner. Kristendomen dissekeras, kyrkliga symboler och institutioner satiriseras, påvar karikeras. Ingen talar om ”kristofobi”. När kritiken riktas mot islam ändras däremot spelplanen. Politiker och myndigheter talar om ”islamofobi”, och utrymmet för öppen debatt krymper. För att förstå varför måste man börja i texterna.

Islam bygger i sin oreformerade form på skrifter som fortfarande används som norm. Där finns regler om kvinnans halva arvsrätt, tillåtelse till barnäktenskap, slaveri, våld mot otrogna och dödsstraff för avfällingar. I haditherna (berättelserna om profeten Muhammeds liv och uttalanden) finns dessutom formuleringar som används för att legitimera att homosexuella kastas från höga byggnader samt berättelsen om hur Muhammed fullbordade äktenskapet med Aisha när hon var nio. Dessa texter är centrala och i flera länder utgör de fortfarande grund för lagstiftning. Att känna oro inför sådana påbud är inte irrationellt utan en följd av vad som faktiskt står.

Det är här problemet uppstår för dem som vill försvara islam från all kritik. Om allmänheten börjar diskutera texterna öppet undermineras den politiska berättelsen om att alla religioner är lika ofarliga och lika kompatibla med en liberal demokrati. Den berättelsen har varit ett fundament i europeisk politik i decennier. Om människor upptäcker hur stort gapet är mellan de oreformerade texterna och moderna värderingar riskerar beslutsfattare att förlora kontrollen över narrativet och den stabilitet de vill upprätthålla.

Vi har redan sett konsekvenserna av tystnadskulturen. Groomingfallen i Storbritannien kunde pågå i åratal därför att myndigheter fruktade att kallas rasister. Tystnaden skyddade ingen – den övergav de svagaste. Samma logik återkommer när kritik av islam avfärdas som fientlighet mot muslimer. I stället för att bemöta sakfrågor riktas attacken mot den som vågar citera texterna. Patrick Lees fall i Storbritannien visar detta tydligt: domstolen konstaterade att islamkritik som bygger på doktrin och idéer är skyddad just eftersom den riktas mot läran och inte mot enskilda människor.

Kärnan i resonemanget är att skilja på muslimen och islam. Muslimer är individer med full mänsklig värdighet. Islam är ett idébygge som, likt andra idébyggen, måste tåla granskning. Begreppet ”islamofobi” används ofta för att sudda ut den skillnaden och därmed stänga debatten. Hatbrott ska förstås bekämpas. Men att kritisera en idé är inte hat. Det är grunden för ett fritt samhälle.

Islam är svårast att kritisera därför att gapet mellan texterna och den moderna demokratin är störst just där. Så länge skrifterna innehåller uppmaningar som strider mot dagens syn på mänskliga rättigheter kommer kritiken att vara legitim och den politiska känsligheten stor. Försök att tysta detta skapar inte harmoni utan misstro, vrede och en växande känsla av att sanningen hålls tillbaka.

Ett samhälle som inte vågar granska en religion har inte ett problem med kritiken, utan med själva religionens texter och de institutioner som vägrar låta dem prövas öppet. Testet för yttrandefriheten sker alltid där obehaget är som störst. I vår tid ligger det testet i hur vi hanterar kritiken av islam.