Under större delen av vår historia har Europa fört en kamp för sin överlevnad mot islams expansion. Ända sedan de muslimska styrkorna korsade Gibraltarsundet och slog rot i Spanien på 700-talet har Europa tvingats försvara sig. Från de första motstånden i Asturien och den långa återerövringen av Iberiska halvön, via Tours år 732 där expansionen norrut hejdades, till belägringarna av Wien – generation efter generation har förstått att den kristna civilisationen måste försvaras.

Ändå står vi i dag i en situation där Europas ledare inte bara öppnar gränserna, utan dessutom skriver om historien för att framställa islam som en självklar del av vår identitet.

Ett talande exempel är EU:s projekt (110 miljoner SEK) The European Qur’an, som på fullt allvar försöker övertyga kommande generationer om att islam alltid varit en naturlig del av Europa. Samtidigt tonas kristendomens roll i vår egen historia ner, som när EU:s grundlagsförslag undvek att ens nämna kristendomen i förordet. Den som kan sin historia ser det absurda: de makthavare som en gång stoppade islams framfart framställs nu som skurkar, medan religionens erövringar ges en plats i den europeiska självbilden.

Denna förvridna historieskrivning är ingen slump. Den är del av en intellektuell offensiv som i generationer har syftat till att få européer att skämmas över sin egen historia. Där andra kulturer vördar sina förfäder, uppmanas vi att smutskasta våra. Där turkar firar årsdagen av Konstantinopels fall, river vi statyer av Jefferson. Resultatet är en kontinent utan förankring, där stolthet över den egna kulturen betraktas som något suspekt.

I Sverige har detta självförakt blivit närmast karikatyr. Få ord illustrerar det tydligare än Mona Salins berömda uttalande: “Vi har ingen ursprunglig svensk kultur. Allt vi har är små grodorna på midsommarafton.” Där andra länder bygger identitet på traditioner och stolthet över vad man åstadkommit, reduceras vår historia till ett barnramsande kring en stång. Att en av landets högsta politiker kunde uttrycka något sådant visar hur djupt självföraktet trängt in i vårt samhälle.

Konsekvenserna ser vi varje dag. När kvinnor i Tyskland överfalls i badhus sätts upp skyltar som varnar för vita män – trots att statistiken säger det motsatta. När britter protesterar mot grooming-gäng är det de själva som arresteras, inte förövarna. Och i Sverige kallas den som påtalar problemen för rasist, medan den som relativiserar våldet upphöjs som humanist.

Det är här det verkligt farliga visar sig: problemet är inte bara migrationen i sig, utan de egna politiska och kulturella eliter som aktivt underlättar den, döljer konsekvenserna och skuldbelägger den egna befolkningen. Som någon uttryckt det: det är inte lejonen i buren som bär skulden, utan den som släpper in zebran.

När man ser på östra Europa blir kontrasten tydlig. I Polen och Ungern firas jul med öppna gator och barnparader. I Tyskland omges granen av taggtråd och beväpnade vakter. Skillnaden är historisk medvetenhet: länder som nyligen upplevt ottomanskt förtryck minns fortfarande vad islamisering innebär. Västeuropa har däremot förlorat minnet – och därmed viljan att försvara sig.

Västvärlden står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi på den inslagna vägen av självförnekelse, där vi reducerar vår egen kultur till en nidbild och samtidigt bjuder in krafter som öppet föraktar oss. Eller så återupptäcker vi vår historia och vågar stå för att det är våra värderingar – yttrandefrihet, jämställdhet, rättsstat – som gjort Europa till den mest framgångsrika civilisationen i världshistorien.

Det är dags att resa huvudet. Att inse att vår kultur kommer ur värderingar. Det är inte något att be om ursäkt för, utan något att bära med stolthet.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör