Holmgren: Vem äger gatan när demonstrationen aldrig tar slut?

Demonstrationsfriheten hör till demokratins fundament. I Sverige är den inskriven i regeringsformen och ger människor rätt att samlas på allmän plats och uttrycka sina åsikter. Den rätten förtjänar ett starkt skydd, också när budskapet provocerar och möter kraftigt motstånd.

Men varje frihet existerar tillsammans med andra människors frihet.

Sedan Hamas terrorattack mot Israel den 7 oktober 2023 har propalestinska demonstrationer blivit ett återkommande inslag i centrala Stockholm. Demonstrationståg rör sig genom staden med slagord, trummor, högtalare, plakat och allt starkare visuella uttryck. Trafik påverkas, polisresurser binds upp och människor som använder staden får anpassa sin vardag efter arrangemangen.

En enskild demonstration är enkel att förstå som demokratins kostnad. Frågan förändras när samma politiska mobilisering återkommer vecka efter vecka och år efter år och använder huvudstadens centrala rum för maximal exponering.

Här finns en obalans som förtjänar betydligt större uppmärksamhet.

Polismyndighetens ansökningsavgift för en allmän sammankomst är 360 kronor. För den summan kan en organisation ansöka om att återigen föra sitt budskap genom centrala Stockholm. Samtidigt kan arrangemanget kräva polisbevakning, avspärrningar och trafikåtgärder. Den verkliga samhällskostnaden blir därmed något helt annat än de 360 kronor som möter arrangören. Polisen bekräftar både avgiften och att demonstrationer kan kräva särskilda åtgärder kring ordning, säkerhet och trafik.

Tänk om en välorganiserad Svexit-rörelse gjorde samma sak. Varje lördag samlades människor med högtalare och trummor och marscherade genom centrala Stockholm med budskapet att Sverige måste lämna EU. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år. Ansökan kostade 360 kronor och samhället mobiliserade de resurser som krävdes.

Principen måste vara densamma oavsett budskap. Och just därför måste frågan ställas: är en grundlagsskyddad rätt att demonstrera också ett obegränsat anspråk på att återkommande använda huvudstadens mest attraktiva offentliga rum som politisk megafon?

Ordningslagen ger redan Polismyndigheten möjlighet att besluta om en annan tid eller plats när det är tillräckligt för att hantera problem med ordning, säkerhet eller trafik. Demonstrationsfriheten innebär alltså redan i dagens rätt att själva demonstrationen skyddas starkt, medan exakt tid och exakt plats kan regleras under lagens förutsättningar.

Det är där Sverige borde våga tänka längre.

Efter år av manifestationer har Palestinarörelsen haft exceptionella möjligheter att föra fram sitt budskap. Samhället kan samtidigt börja väga in den samlade belastningen av återkommande manifestationer och, där lagen medger det, anvisa former och platser som innebär mindre trafikpåverkan och mindre intrång i andra människors vardag.

Frihetens verkliga svårighet uppstår när flera människors frihet möts. Demonstranten vill höras. Butiksägaren vill bedriva sin verksamhet. Barnfamiljen vill ta sig genom staden. Bussen ska komma fram. Polisen har brott, våld och andra säkerhetsproblem att hantera. Den judiska stockholmaren ska kunna röra sig tryggt och besöka sin synagoga.

Den sista punkten har fått ett särskilt allvar efter den 7 oktober. Brå identifierade 110 polisanmälda hatbrott med antisemitiska motiv mellan den 7 oktober och slutet av 2023, närmare fem gånger så många som under motsvarande period året före. I drygt 20 procent av anmälningarna fanns någon koppling till Hamas attack eller det efterföljande kriget, och Brå beskriver även antisemitiska plakat och uttalanden i demonstrationssammanhang.

Svenska judar bär inget kollektivt ansvar för Israels regering. När politiska manifestationer riktas mot judiska institutioner eller antisemitiska uttryck förs in i demonstrationer möter demonstrationsfriheten andra värden som rättsstaten också har ett ansvar att skydda.

Sedan finns ytterligare en fråga som förtjänar granskning: vem håller denna uthålliga mobilisering igång?

Åratal av återkommande demonstrationer kräver organisation, kommunikation, material, människor och planering. Därför är det legitimt att kartlägga vilka organisationer och nätverk som står bakom, hur verksamheten finansieras och vilka svenska och internationella kopplingar som finns. Utländsk styrning kräver bevis. Just därför borde finansieringen och organisationsstrukturen granskas ordentligt i stället för att frågan lämnas obesvarad.

Sverige behöver diskutera proportionalitet över tid. Frekvens, plats, trafikbelastning, ljud, polisresurser och särskild hänsyn till utsatta institutioner är relevanta delar av en sådan diskussion. Reglerna måste vara politiskt neutrala och gälla lika för Palestinarörelsen, Israelvänner, Svexitaktivister, klimataktivister och varje annan rörelse.

Demokratins styrka ligger i att flera friheter kan existera samtidigt. Demonstrationsfriheten ger människan en röst. Det gemensamma stadsrummet tillhör samtidigt alla.

När samma politiska rörelse återkommande gör huvudstadens centrum till sin scen återstår därför den avgörande frågan:

När övergår rätten att använda det gemensamma rummet i ett anspråk på att dominera det?