Det är svårt att överskatta vad som står på spel när USA:s president är oförmögen att fatta beslut. Det handlar inte bara om amerikanska inrikesfrågor, utan om ledaren för världens största kärnvapenarsenal, om garanten för NATO:s säkerhet, om den yttersta symbolen för västvärldens frihet. Det är därför en direkt kränkning av demokratins fundament att Joseph Robinette Biden Jr. – Förenta staternas 46:e president – har kunnat omgärdas av en mur av hemlighetsmakeri kring sin kognitiva hälsa.

Autopennan som symbol för ett system i förfall

Autopennan – en maskin för att efterlikna signaturer – har blivit en bisarr symbol för en administration som alltmer liknar en skuggregering. I stället för att visa upp en kapabel ledare, talar insiderkällor nu om hur den innersta kretsen – med Vita husets vice stabschef Annie Tomasini i centrum – ska ha fattat avgörande beslut i presidentens ställe. Frågan republikanerna nu ställer är enkel: Vem hade egentligen sin hand på pennan – och på kärnvapenkoderna?

En konstitution byggd på förtroende – som kan missbrukas

Det amerikanska systemet har en spärr: konstitutionens tjugofemte tillägg. Om presidenten inte längre kan utföra sitt uppdrag ska vicepresidenten och en majoritet av kabinettet slå larm, och makten kan överföras. Men den spärren bygger helt på lojalitet – inte mot en person, utan mot nationen. Och vad händer om lojaliteten i praktiken riktas mot en partiledare, en familj eller en personlig karriär? Då blir systemet verkningslöst.

I Bidens fall handlade det inte om en lojalitet mot presidentämbetet. Det handlade om en lojalitet mot möjligheten att behålla makten till varje pris. Demokraternas innersta krets har inte skyddat en man – de har skyddat sin egen makt. De hade kunnat sätta vilken marionett som helst vid förarsätet, så länge de själva höll i trådarna. Det är just detta som gör sveket mot den amerikanska demokratin så allvarligt: folket har i praktiken berövats sin rätt att styras av den de valt, och istället har en sluten krets fattat besluten i det fördolda.

Den senaste veckans utredning i representanthuset visar exakt hur tunn den spärren är. En läkare som tiger. En stab som tiger. En automatiserad penna som signerar presidentens namn. Detta är inte ”checks and balances” – det är en ruin.

Ålder är inte problemet – brist på insyn är det

Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt: Ja, en person kan vara fullt vital i 80-årsåldern. Det är inte kronologisk ålder som avgör, utan kognitiv funktion. Om en president kan visa med oberoende tester att han är vid sina sinnens fulla bruk, då kan han i praktiken vara hur gammal som helst. Men just därför är kravet på bevis och transparens icke förhandlingsbart.

När Vita huset-läkaren själv använder tystnadsrätten och stabschefen vägrar lämna ut intern kommunikation, är det en signal att något är fel. Och när oppositionen pekar på tusentals autopen-signaturer som potentiellt olagliga, kan ingen längre låtsas att det handlar om en smutskastningskampanj. Det handlar om ett presidentskap som kan ha tappat verklighetsförankringen.

En fråga som inte bara rör USA

USA:s president är inte bara amerikanernas president. Han är också en garant för alliansers säkerhet, ett ankare i världsekonomin och i praktiken den ende som kan fatta beslut som påverkar varje medborgare på planeten. En president som är kognitivt oförmögen är därför inte bara en nationell risk – det är en global risk.

Det som nu avslöjas borde få efterverkningar långt utanför Washingtons korridorer. I själva verket borde varje demokrati med en åldrande ledare ta denna läxa på allvar: Makt utan ansvar, makt utan insyn och makt utan prövning är inte demokrati. Det är en förklädd oligarki.

En ny princip: Offentlig kognitiv kontroll

Låt oss säga det rakt ut: så länge en president kan bevisa att hans hjärna fungerar – fine. Men kan han inte det, eller om han eller hans stab vägrar visa det, då ska makten flyttas. Och det beviset måste baseras på offentliga och oberoende kontroller, inte på en lojal livläkare som kan gömma sig bakom sekretess och det femte tillägget.

Och en sak till: den tekniska möjligheten att signera nationella beslut med en autopen borde begränsas kraftigt. Varje medborgare förtjänar att veta att den person som valts att styra verkligen styr – med ett klart sinne, en fungerande penna och fullt ansvar.

För demokratins och världens skull

Den amerikanska konstitutionen byggde en gång på principen ”checks and balances” – en maktdelning för att ingen person skulle kunna bli större än folket självt. När presidentens kognitiva status blir en statshemlighet och maskinsignaturer sköter regeringsbeslut, urholkas den principen. Det öppnar för maktmissbruk och för en farlig normalisering: att en presidentpost kan skötas av en liten innersta krets som ingen har röstat på.

Om Bidens fall ska få leda till något gott, borde det vara denna insikt: Världens mäktigaste ämbete kräver världens striktaste transparens. Allt annat är ett svek – mot USA:s konstitution, mot det amerikanska folket och mot hela den fria världen.

Paul Holmgren

Samhällsdebattör och civilingenjör