Holmgren: Vem öppnade dörren för Mohamed Ali?

Den 12 mars 2024 sade Migrationsverket nej till Mohamed Abdukardir Alis ansökan om svensktmedborgarskap. Skälet var allvarligt. Ali hade skulder och uppfyllde enligt myndighetens bedömning inte kravet på hederligt levnadssätt. Beslutet överklagades till migrationsdomstolen, som avslog överklagandet. Migrationsöverdomstolen gav heller inget prövningstillstånd.

Den 20 februari 2026 hände något avgörande. Samma myndighet beviljade Ali svenskt medborgarskap.

Mellan besluten hade den centrala belastningen knappast försvunnit. Skuldsaneringen på drygt 163 000 kronor, fördelad på 40 poster, löpte fortfarande och skulle enligt Kronofogdens beslut fortsätta till juni 2027. Kvartals Pelle Zackrisson har dessutom avslöjat att Ali i sin första medborgarskapsansökan svarade nej på frågan om han hade skulder som gått vidare till Kronofogden, trots att skuldsaneringen hade beviljats fyra månader tidigare. Senare hävdade hans juridiska ombud att skuldsaneringen var avslutad och att Ali var ”helt skuldfri”. Kronofogdens uppgifter visar en annan verklighet.

Frågan blir därför lika enkel som besvärande: Vad förändrades?

Jag har begärt ut Mohamed Alis handlingar från Migrationsverket, inklusive dagboksblad, ansökningar, beslutsunderlag, kontakter med Kronofogden, tjänsteanteckningar och uppgifter om vilka tjänstemän som handlade och fattade besluten. Syftet är att kunna jämföra avslaget 2024 med bifallet 2026 och fastställa vilken ny faktisk eller rättslig omständighet som fick myndigheten att ändra bedömning.

Den frågan får ytterligare tyngd genom uppgifter som redan cirkulerat om förhållandena inom Migrationsverket.

Journalisten Jonas W Andersson har intervjuat två anonyma källor inom myndigheten, varav en enligt honom har arbetat där i omkring 20 år. Källorna beskriver grupperingar efter språk och påstådd klantillhörighet och hävdar att vissa anställda försöker hjälpa släktingar och klanmedlemmar genom migrationssystemet. En av källorna beskriver en kultur där lojaliteten till den egna gruppen i vissa situationer skulle väga tyngre än lojaliteten till myndigheten och dess uppdrag.

Detta är anonyma vittnesmål och ska behandlas som sådana. Men uppgifterna är så allvarliga att de redan nått Sveriges riksdag. Markus Wiechel och Björn Söder ställde i januari frågor till migrationsminister Johan Forssell om bland annat påstådda klanlojaliteter och påverkan på handläggningen. Forssells svar var principiellt glasklart: Migrationsverket ska följa allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet. Vid tecken på brister, skrev han, ska man ”omgående gå till botten med dessa”. Regeringen hade dessutom redan gett Migrationsverket i uppdrag att stärka enhetligheten och den rättsliga kvaliteten i beslutsfattandet.

En månad efter Forssells svar beviljades Ali medborgarskap.

Det bevisar inget samband. Däremot gör kombinationen av omständigheter en fullständig genomlysning självklar. En rättsstat bygger ytterst på att två människor med samma förutsättningar möter samma lag och samma myndighetsbedömning. Tjänstemannens ursprung, religion, politiska uppfattning och personliga sympatier ska sakna betydelse.

Därför handlar detta om något större än Mohamed Ali. Det handlar om förtroendet för den myndighet som ytterst avgör vilka människor som får bli svenska medborgare.

Migrationsverket har handlingarna. Där finns beslutsfattarna, underlagen och den rättsliga bedömningen. När materialet lämnas ut går det att fastställa vad som faktiskt hände mellan 2024 och 2026. Finns en juridiskt hållbar förklaring ska den fram. Visar handlingarna i stället att samma grundläggande omständigheter ledde till två motsatta beslut utan en begriplig rättslig förklaring, växer frågan till något betydligt större.

Det svenska medborgarskapet är statens yttersta medlemskap. Den som delar ut det utövar offentlig makt. Den makten kräver full insyn, saklighet och ansvar. Mohamed Alis ärende måste därför granskas hela vägen.