Jag minns när jag första gången kom till Venezuela i slutet av åttiotalet. Jag hade just gift mig med en venezuelanska och när vi steg av planet möttes vi av värme, musik och familj. Hennes mamma och pappa, fem syskon – alla med en glöd som bara finns hos människor som tror på livet.

Vi återvände varje år fram till 1993. Då hade vi tre små barn, och såg hur landet för varje år blev mer otryggt. Det var inte längre samma Venezuela. Våldet hade smugit sig in, och det som en gång var Sydamerikas stolthet började ruttna inifrån.

Till slut bestämde vi oss för att inte åka tillbaka. Det var klokt – men sorgligt. Sedan dess har vi följt landets förfall på avstånd: från Chávez till busschauffören Maduro. Ett land med världens största oljereserver, tropiskt klimat och tre skördesäsonger – förvandlat till ett mänskligt och ekonomiskt katastrofområde. Det som kunde ha blivit Sydamerikas Spanien blev socialismens mest tragiska experiment.

Alla i min frus familj har lämnat landet. Och från det avståndet – mellan minnena av ett land i blom och dagens ruiner – har jag sett hur västvärldens medier, särskilt de svenska, gång på gång missat kärnan: vad som egentligen hände och varför.

Därför reagerade jag starkt när jag såg SVT:s Utrikesbyrån den 22 oktober: ”Bomba knarkbåtar.” Där, i en studio i Stockholm, reducerades Venezuelas tragedi till ett akademiskt samtal om juridik och amerikansk politik. Men för mig handlar det inte om teorier – utan om verkligheten.

Programledaren talade om ”så kallade knarkbåtar” och påstod att det saknas bevis. Två professorer fyllde i, ifrågasatte USA:s motiv och lät två Maduroanhängare få sista ordet – för att ta kraftfullt avstånd från Trump. Men där förvreds verkligheten.

Det handlar inte om ”påståenden”. Det handlar om åratal av dokumenterade bevis: beslag, satellitdata, avhoppade officerare och vittnesmål från regimens egna led. Narkotikahandeln är i dag en del av statens ekonomi. Det är inte längre kriminalitet – det är krigföring mot väst.

När Trump beordrade attackerna mot dessa smuggelbåtar var det inte för att stärka sitt ego, utan för att skydda sitt land mot ett hot som dödar över hundratusen människor om året. Det var ett försök att stoppa den tysta förintelse som drogerna orsakar i hela västvärlden.

Och när venezuelanerna gick till val i juli 2024 hindrades uppemot åtta miljoner exilvenezuelaner från att rösta – nästan 40 procent av väljarkåren. Ändå kallade regimen resultatet demokratiskt.

Folket vill ha frihet. Regimen håller kvar makten med våld, propaganda och narkotikapengar. Och i den verkligheten valde SVT att diskutera juridik – som om frågan vore ett ärende i en svensk domstol.

När María Corina Machado nyligen tilldelades Nobels fredspris tackade hon det venezuelanska folket – och Donald Trump. Hon menade att han var den enda som verkligen förstått regimens destruktiva kraft.

Det säger allt. Medan oppositionen tackar den som vågade agera, framställer svensk television honom som angripare.

Programmet “Bomba knarkbåtar” blev ännu ett exempel på hur svensk utrikesjournalistik tappat orienteringen. Man hade chansen att tala om frihet, lidande, mod och hopp – men valde att misstänkliggöra den enda makt som faktiskt gör något.

När journalister i Stockholm säger ”så kallade knarkbåtar” om fartyg som bevisligen är del av en dödsmaskin, då är sanningen inte längre viktig. Då är det åter ideologin som styr.

Venezuela förtjänade sanningen. Det fick de inte den 22 oktober.