I Davos, på World Economic Forum, blev en spricka i västvärlden ovanligt synlig. Det handlade inte om räntor eller BNP, utan om statens grundansvar. När USA:s handelsminister Howard Lutnick (U.S. Secretary of Commerce) tog till orda formulerade han en kritik som träffar Europa rakt i nervsystemet: globaliseringen har inte bara flyttat jobb – den har flyttat kontroll.

Lutnick var tydlig med att suveränitet inte är ett värdeord, utan en funktion. Den börjar med gränser. Ett land som inte kontrollerar vem som kommer in kan inte på sikt kontrollera arbetsmarknad, välfärd eller inre säkerhet. Men suveränitet slutar inte vid passkontrollen. Den fortsätter med energi, industri och förmågan att producera det som är avgörande för ett modernt samhälle.

Det mest avslöjande exempel han lyfte fram var Europas klimatomställning. Kontinenten står för ungefär sju procent av världens utsläpp men driver en elektrifieringsagenda som om Europa ensamt bar skulden och lösningen. Man pressar fram vind och sol som bas, samtidigt som man saknar det centrala som gör systemet stabilt: energilagring i stor skala och den industri som bygger den.

Europa gör nämligen knappt några batterier. Man kontrollerar inte råmaterialen, äger inte värdekedjorna och har i praktiken accepterat att bli beroende av Kina för teknik, komponenter och kapacitet. Det är här Lutnicks argument blir skoningslöst: varför skulle Europa frivilligt göra sig underdånigt till ett totalitärt system för att nå ett politiskt mål som dessutom är marginellt i global utsläppsmatematik?

Detta är inte grön idealism. Det är strategisk ansvarslöshet gentemot Europas befolkning. Att bygga ett energisystem som man inte kan försörja, reparera eller säkra utan en geopolitisk rival är att lägga sin framtida el, industri och försvarsförmåga i någon annans händer. Det betyder högre priser, större sårbarhet och mindre politisk frihet.

Samtidigt talar Emmanuel Macron om att öka handelsutbytet med Kina. Den bilden sammanfattar Europas problem: öppna gränser inåt, ökade beroenden utåt, och en självbild som ersätter strategiskt tänkande. I Davos stod därför två modeller mot varandra. USA säger: säkra gränser, återindustrialiserad kapacitet och leveranskedjor du kan lita på. Europa säger: låt oss hoppas att världen förblir snäll.

Det finns en enkel logik här som Europa har glömt: beroenden är inte moraliska, de är materiella. Om läkemedel, halvledare, elnät, transformatorer och batterier kommer utifrån, då kommer även villkoren utifrån. Och om du måste vara beroende av någon, då bör det vara av dina mest pålitliga allierade – inte av regimer som ser handel som ett verktyg för inflytande. Därför är det märkligt att Europa kan vara kompromisslöst i sina mål, men lättsinnigt i sina medel.

Det är också därför gränsfrågan hör ihop med energin. Ett samhälle som inte kan upprätthålla ordning vid sin territoriella gräns får till slut samma problem i sin ekonomiska gräns: okontrollerade flöden, växande kostnader, svagare tillit och mer konflikt om resurser. Att kalla varje krav på kontroll för omänsklighet är att göra politiken barnslig. En stat finns för att prioritera sina medborgares trygghet och långsiktiga välstånd.

Europa behöver inte välja mellan öppenhet och isolation. Men det måste återigen lära sig skillnaden mellan handel och beroende, mellan ideal och infrastruktur. Nettonoll utan industriell bas är inte ledarskap. Det är ett lotteri med Europas framtid som insats.