Hur kan det överhuvudtaget vara en kontrovers att en väljare ska identifiera sig?

I varje fungerande demokrati finns en självklar princip: en medborgare, en röst. Det är inte en detalj i systemet. Det är fundamentet. Utan tydlig koppling mellan röst och medborgarskap urholkas legitimiteten, och utan legitimitet finns ingen stabil demokrati.

I USA har frågan om voter ID blivit en symbol för djupare politisk polarisering. Republikaner driver krav på giltig fotolegitimation vid röstning. Demokrater varnar för att sådana krav kan slå hårdare mot minoriteter och låginkomsttagare. Debatten har blivit moraliserande i stället för lösningsorienterad.

Men låt oss börja i sak.

Nästan varje utvecklad demokrati kräver identifiering vid röstning. I Sverige måste väljaren legitimera sig eller bli intygad av annan röstberättigad. Ingen betraktar detta som odemokratiskt. Tvärtom är det en självklar del av valets integritet.

Invändningen i USA handlar inte om principen utan om tillgängligheten. Studier visar att svarta amerikaner i genomsnitt är mindre benägna än vita att redan ha vissa typer av giltig fotolegitimation. Orsakerna är i huvudsak socioekonomiska: lägre inkomster, sämre tillgång till myndigheter, svårare att få fram födelsebevis eller ersättningshandlingar. I vissa fall uppstår en byråkratisk rundgång där dokument krävs för att få nya dokument.

Samtidigt visar opinionsundersökningar att omkring 76 procent av svarta amerikaner själva stödjer krav på legitimation vid röstning. Det är en avgörande uppgift i debatten. Att utgå från att denna grupp inte skulle klara av eller ha möjlighet att uppfylla ett identitetskrav riskerar att bli paternalistiskt. En seriös diskussion måste utgå från vad medborgarna själva uttrycker – inte från antaganden om deras oförmåga.

Det är ett reellt hinder när administrativa och ekonomiska faktorer försvårar tillgången till ID. Men det är ett administrativt hinder – inte ett argument mot identitetskravet i sig.

Om problemet är att ID kostar pengar, gör det gratis. Om avståndet till myndighetskontor är långt, inrätta mobila enheter. Om öppettiderna är begränsade, utöka dem. Staten har kapacitet att genomföra betydligt mer komplexa program än att säkerställa att varje medborgare har giltig legitimation.

Att sänka kraven på identifiering löser inte exkludering. Det skapar en ny risk: att förtroendet för valprocessen minskar.

Forskningen visar att dokumenterat, systematiskt personvalsfusk i USA är ovanligt. Samtidigt har tilliten till valsystemet fallit kraftigt det senaste decenniet. Demokrati bygger inte bara på faktisk säkerhet, utan på upplevd rättvisa. När stora grupper uppfattar att kontrollen är otillräcklig, undermineras acceptansen för valresultat.

USA har dessutom en omfattande irreguljär migration. Även om icke-medborgare inte lagligt får rösta i federala val, bidrar den demografiska komplexiteten till en känsla av otydlighet. I ett sådant läge borde tydliga och universella regler vara en stabiliserande faktor.

Den konstruktiva positionen är därför enkel: behåll kravet, sänk tröskeln.

Se till att varje röstberättigad amerikan långt före valdagen har en kostnadsfri, lättillgänglig och juridiskt säker identitetshandling. Finansiera lösningen. Gör det till en nationell prioritet.

Problemet i dagens debatt är att båda sidor försvarar halva svar. Ena sidan driver krav utan att fullt ut finansiera tillgängligheten. Den andra sidan fokuserar på hinder och vill därför försvaga kravet. Resultatet blir låsning.

En fungerande demokrati kräver både inkludering och kontroll. När dessa kombineras stärks systemet.

Frågan borde aldrig ha varit om USA ska kräva identifiering vid röstning. Frågan borde ha varit hur man säkerställer att varje medborgare enkelt kan uppfylla det självklara kravet.

Det är där en seriös demokrati börjar.