När punk-rapduon Bob Vylan hetsar en festivalpublik att skandera dödsrop mot israeliska soldater applåderas det som ”kultur”. Samtidigt sitter Lucy Connolly i en cell för ett inlägg på sociala medier som domstolen ansåg vara hatbrott. Två brittiska medborgare, två grova yttranden – men två helt olika utfall.

Om Storbritannien ska ha en lagstiftning mot hatbrott, ska den gälla konsekvent. Annars är lagen inte värd papperet den är tryckt på. Det spelar ingen roll om hatet levereras till punkbeats på Glastonbury eller i en ensam statusrad på Facebook. Det är samma brottsrubricering: uppvigling till våld, hat mot en utpekad grupp. Skillnaden är vem som anses skyddsvärd och vem som anses förtjäna våldet.

Detta är inte första gången vi ser en märklig, politiskt färgad rättvisa. För några år sedan dömdes en 61-årig man till fängelse efter att ha uttryckt sig hätskt mot en viss religion på gatan. Hans ord var grova – men det var ord, inte våld. Samtidigt får extremister predika utanför skolor, kalla oliktänkande för ”otrogna” – eller värre – utan att någon åklagare höjer på ögonbrynen.

Vi ser gång på gång hur brittiska myndigheter prioriterar hårdare ingripanden mot vissa sorters hat än andra. Att kalla en folkgrupp för kackerlackor kan ge fängelse. Att uppmana till mördande av soldater från en specifik stat kan gå under radarn – så länge det kan paketeras som ”protest” eller ”kulturellt uttryck”.

Men om kultur ska ha frikort, varför sitter då konstnärer fängslade för religiös hädelse eller politisk satir i andra delar av världen? Den brittiska rättsstaten borde vara bättre än så. Det kan inte vara så att vi ska hylla en lag när den straffar vissa men vika undan när budskapet passar en viss opinion.

Yttrandefrihet är ingen gummiparagraf som töjs efter publikens jubel. Antingen har vi en gemensam ribba, eller ingen alls. När polisen nu säger att de ska ”granska” Glastonburyklippen är det en prövosten. Har vi en lag mot uppvigling till våld – eller har vi bara en lag mot vissa människors våldsfantasier?

Vi behöver inte fler morallagar, vi behöver principfasthet. Yttrandefrihet ska tåla det stötande, det svåra, det obekväma. Men om staten en gång har bestämt att hat och våldsretorik är förbjudet, då ska det gälla alla – punkare, predikanter, poeter och pensionärer. Allt annat är inget rättssystem, utan ett maktverktyg för att tysta vissa och fria andra.

Storbritanniens rättsstat står inför sin kanske viktigaste förtroendeprövning på länge. Den som menar allvar med jämlikhet inför lagen gör bäst i att visa det nu.

Paul Holmgren
Samhällsdebattör och civilingenjör