Har vi för lite mångfald i svenska nyhetsredaktioner? I höstas startades en frän debatt med utgångspunkt i Sveriges Radio. I ett upprop menade ett antal anställda i public service-företaget att det centrala problemet är att ”det finns försvinnande få svarta anställda på företaget”. Undertecknarna krävde en ny personalpolitik med bredare representation av minoritetsgrupper och att ”särskilt fokus bör läggas på att öka andelen svarta anställda”.

Jag tror att det finns större problem i svensk journalistik. För lite drygt ett år sedan gjordes en studie som fick oförtjänt lite uppmärksamhet. Civilekonomen Erik Kärnekull, för övrigt tidigare chef för signalunderrättelsetjänsten på Försvarets radioanstalt (FRA), granskade på eget initiativ varifrån svenska tidningar fick sina idéer (Dagens Samhälle, 19/12-19).

Hundratusentals artiklar ur de 16 största svenska dagstidningarna processades, för att se vilka källor i brittisk, fransk och tysk press som hade störst genomslag i Sverige. Resultaten är väldigt avslöjande för svensk journalistisk enfald.

Nästan 90 procent av referenserna i undersökningen hänvisade till brittisk press. Tyska och franska tidningar var att betrakta som marginalfenomen.

Två av tre referenser hänvisade till utpräglade vänstertidningar. I Storbritannien var exempelvis The Guardian den tidning som överlägset flest svenska journalister hämtade sina nyheter ifrån.

Att döma av svenska journalisters hänvisningar tycks The Guardian vara Europas viktigaste tidning. The Times, The Daily Telegraph, Süddeutsche Zeitung, Le Figaro, Le Monde, Frankfurter Allgemeine, Die Welt – alla har de större upplagor än The Guardian. Men svenska journalister plockar sina idéer från The Guardian.

Inget ont om den, i och för sig. The Manchester Guardian grundades 1821 av entreprenörer från textilindustrin. Den var från början liberal. Efter andra världskriget har den dock varit socialdemokratiska Labours husorgan. 1959 droppades Manchester. 1961 började tidningen tryckas i London.

The Guardian är en fin tidning! Men det är ju inte precis Europas största. I pappersupplaga är den mer som Svenska Dagbladet. Tänk om våra grannländer hämtade hela sin bild av och all information om norra Europa från SvD.

Så varför blev det såhär? Studien pekar på ett par förklaringar.

En är att The Guardian var tidiga och gratis på webben, när konkurrenterna låste in materialet. En närmare blick på Dagens Nyheters användning av brittiska källor visar också att Guardians dominans har tilltagit under de senaste femton åren, till den grad att Times och Telegraph knappt förekommer.

En annan är att en svensk genomsnittlig journalist har en vänsterlutning, både i förhållande till den svenska allmänheten och till mittfåran i stora europeiska länder. Vissa frågeställningar uppfattas som mer relevanta än andra, och journalisterna hämtar nyheter från de utländska vänsterlutande källor som satsar på samma frågor.

Ytterligare en förklaring skulle kunna vara att svenska journalister i gemen saknar språkfärdigheter utöver engelska. Efter andra världskriget och den anglosaxiska popkulturens genombrott har svenskarnas intresse för andra språkområden bleknat. Tyskland och Frankrike (och, törs man gissa, de andra av Europas stora kulturnationer) lämnas till de få korrespondenterna och specialreportrarna.

Slutsatsen i granskningen var att det statliga mediestödet misslyckas med att skapa den mångfald i medierna som är syftet.

Men bakom finns naturligtvis ett större misslyckande, som rör allt från utbildning till nationell identitet. Centrala kunskaper för svenskt ekonomiskt välstånd och kulturell utveckling har prioriterats ner. I stället hämtar vi hem en vänstervriden och popkulturell världsbild, att döma av Kärnekulls beräkningar.

Kanske kan samma undersökning ge en ledtråd till varför så många svenska journalister tycks anse att hudfärg är viktigare än kunskaper.