KRÖNIKA. När religiösa fanatiker den 7 januari 2015 attackerade satirtidningen Charlie Hebdos redaktion mördade de tolv personer och skadade ytterligare elva. Skälet de angav var att det var en hämnd för att tidningen skämtat om deras Profet. Som en reaktion på det förfärliga brottet försvarade påven Franciskus rätten till yttrandefrihet men hävdade samtidigt att ”det finns en gräns”. Den Helige Fadern valde att kritisera offren för att ha vågat skämta om religion och förklarade att ”…varje religion har sin värdighet. Jag kan inte skämta om en religion som respekterar livet och människorna”. På samma vis, men decennier tidigare, förklarade den dåvarande högste ledaren i Iran, Ayatollah Khomeini, som uttalade dödsdomen över författaren Salman Rushdie, i ett känt uttalande att ”Islam har ingen humor. Det finns ingen humor i islam. Det finns ingen humor och glädje i allt det som är allvar.”

I själva verket finns det mycken humor i islam och inom de andra religionerna, framför allt ifall man inte tror på dem. En kvinna som föder barn fast hon är oskuld, en flygande häst eller månen kluven i två delar är helt klart roliga historier. Men också det att skrämma barn med bilden av helvetet och att, 2021, betrakta kvinnor som lägre stående varelser måste väl ändå ses som utslag av humor det också, eller? Icke desto mindre betraktar alla organiserade religioner humor som ett hot mot sina ideologier och institutioner ty skrattet bryter ner rädslan för auktoriteterna. Förlöjligandena, skämten, teckningarna, komedin har alltid skrämt de religiösa männen eftersom de vill att deras myt och deras självutropade helighet ska tas på allvar.

Om skrattet och förlöjligandet av dogmerna och auktoriteterna nu är ett av de effektivaste och samtidigt mest oskuldsfulla sätten för mänsklig frigörelse, så är det också ett av de farligaste. Ett antal bakåtsträvande röster i Väst anklagade de danska karikatyrtecknarna i Jyllands-Posten, liksom satirtecknarna på Charlie Hebdo, för att ”skymfa de religiösa minoriteterna” eller till och med för att visa prov på ”rasism” mot islam och för att ”provocera fram våldet”, allt detta eftersom tecknarna vågade driva med dogmerna och de politiska ambitionerna hos de religiösa fundamentalisterna. Förblindade av kulturrelativism eller västerländsk skuldkänsla sätter de inte bara yttrandefriheten i Väst i fara utan väljer också att ignorera situationen för ett stort antal satirtecknare, fritänkare, författare och bloggare i religiösa länder, framför allt i den muslimska världen, personer som också förföljs för att ha skämtat med myndigheterna i de religiösa samhällena. Det finns ett antal tecknare, komiker och muslimska bloggare som förföljts för att ha skapat satir om fördomarna och för att ha fått folk att skratta åt det som betraktas som känsligt.

Samtidigt som Europa skakades av ökningen av den islamiska extremismen 2015 använde sig komiker i arabvärlden av satiren för att ta sig an de allvarliga problemen i regionen, bland annat den religiösa extremismen. I juli 2015 drev komikern Naser Al-Qasabi med IS och det ultrakonservativa religiösa etablissemanget i Saudiarabien i olika episoder av den populära teveserien ”Selfie”. De satiriska sketcherna om extremisterna framkallade emellertid en lavin av dödshot mot skådespelaren Naser al-Qasabi och officiella fördömanden från de religiösa saudiska ledarna, vilka förklarade att serien var en ren ”irrlära”. Den saudiske komiker som emottog dödshoten för att ha gjort satir om de religiösa fundamentalisterna förklarade att hans humorprogram exponerade extremisterna för den arabiska allmänheten långt mer effektivt än ”vilken predikan som helst från myndigheterna.” 

I Egypten bestämde sig en grupp tonåringar på samma vis för att svara med humor på de fruktansvärda brotten som begicks av islamistiska terrorister. Efter att IS lagt ut en video på 21 kristna som fördes bort och halshöggs i Libyen 2016 gjorde de kristna, egyptiska tonåringarna och deras lärare en satirisk video på 30 sekunder där de drev med IS-extremisterna samtidigt som de uttryckte sitt stöd för de förföljda. När videon dök upp på Internet började en arg folkmassa attackera studenthemmet i byn där de bodde och ordningsmakten arresterade – studenterna. Dessa dömdes senare i en domstol till mellan tre och fem års fängelse för att ha skymfat islam.

Humor är ett viktigt verktyg för att bryta ner tabun kring viktiga frågor i religiösa stater som styrs med järnhand och där yttrandefriheten alltid är utsatt och blasfemi ett brott. När en jordansk författare och intellektuell, Nahed Hattar, delade en karikatyr av IS på sitt Facebook-konto 2016, blev också han anklagad av myndigheterna för anstiftan till sekteristiska konflikter och för att förolämpa islam. Hattar insisterade på det faktum att han under inga omständigheter kunde förolämpa islam eftersom karikatyren på ett humoristiskt sätt visade hur IS-soldater ”föreställer sig Gud och himlen”. Teckningen ”Daeshs Gud” visar en IS-soldat sittande bredvid kvinnor samtidigt som han ber Gud hämta ett glas åt honom. Trots detta var Jordaniens premiärminister, Hani-al-Mulki, den förste att ge order om att Hattar skulle arresteras. Han mobiliserade samtidigt fanatikerna i landet som uppmanade till att Hattar skulle lynchas och mördas. I september 2016, när Nahed Hattar kom till domstolen för rättegången sköts han ihjäl med tre kulor i huvudet i trapporna till Högsta Domstolen.

Även om ateister och kritiska röster till islam är uppenbara mål, är muslimer också ofta offer för förföljelse, på grund av ett skratt, även om detta äger rum i all välmening inom den egna gemenskapen. Videon Last Hope Kitchen som den indonesiske komikern Tretan Muslim lade ut på YouTube, ville bara vara rolig och välvillig. Tretan, själv muslim, slog sig ihop med Coki, en annan populär komiker (en kristen sådan), för att laga mat och dela en måltid tillsammans med det ädla syftet av interkonfessionell dialog. De bestämde sig för att laga fläskkött, men att göra det mindre ”haram” genom att hälla på lite heligt zamzamvatten. Det var inte många muslimer som tyckte att matlagningsprogrammet var särskilt roligt och många såg det som en ”förolämpning av deras religiösa känslor” och som en ”förolämpning av Gud”. Under dödshot bad de två komikerna om ursäkt för sitt ”misstag” och avträdde samtidigt från komikerscenen i Indonesien.

De här historierna, och många andra om förföljelse av olika personer som skämtat om religion, ignoreras ofta medvetet och brotten som begås mot dem leder sällan till offentlig vrede. Och även om de som skämtar om religion i västerländska samhällen ofta utsätts för attacker från allmänheten så kan de icke desto mindre, i de flesta fallen, räkna med att deras lagliga rätt att fritt uttrycka sig är skyddad och med ett oberoende juridiskt system. Det är inte fallet för dem som vågar skämta i länder där religionen spelar en viktig roll i statens angelägenheter. Som för den tunisiska bloggerskan Emna Chargui som hotades med våldtäkt och mord efter att ha lagt ut en parodierad Koranvers om coronaviruset på sociala medier; hon dömdes till sex månaders fängelse för ”skymfande av islam” samtidigt som mordhoten hon fick ta emot aldrig blev föremål för några juridiska utredningar.

Genom att uppmana till att sätta stopp för kritiska samtal om religion och genom att påstå att man inte får skämta om religion etablerar de religiösa ledarna – och vissa ”progressiva” människor i Väst som är besatta av det politiskt korrekta – en ny norm och skapar samtidigt möjligheter att legitimera förföljelserna av kritiska röster i de religiösa staterna liksom för att provocera extremisterna att hämnas. I oktober 2020 försökte en lärare i franska, Samuel Paty, att på en lektion i samhällskunskap diskutera den konfessionslösa rätten att tro eller inte tro på religion (i Conflans, strax utanför Paris). Han ville närma sig den svåra frågan med humor genom att visa karikatyrer på olika religiösa auktoriteter. Bland annat visade han en karikatyr av profeten Muhammed vilket ledde till ett förfärligt mord på läraren begånget av en fanatiker som halshögg Samuel Paty för att hämnas sin profet. Men till och med efter den händelsen fanns det gott om ”experter” i Väst som försökte antyda att lärarens metoder hade provocerat fram våldet och samtidigt som de fördömde terroristattacken insisterade de på att man inte ska förolämpa islam och religion i allmänhet.

Så länge vi inte tror att det finns någon humor inom islam, att man inte får skämta om religion och om det som är allvarligt, fortsätter vi skapa ett klimat där extremisternas brott kan legitimeras. Genom att ge efter för en trångsynt identitetspolitik och låta sig fångas av det politiskt korrekta hamnar ”progressiva” personer i Väst i en situation där självcensuren anammas som ett medel att stödja minoriteterna men då glömmer de att all censur stärker det onda och hotar de svaga. Med den nobla inställningen att sätta stopp för diskrimineringen av den muslimska gruppen begår de ett av de största misstagen mot samhället genom att försöka utplåna (cancel) åsiktsmångfalden och sätta stopp för debatterna, inklusive de debatter som utlovar ett gott skratt.

Vi måste slå vakt om de religiösa minoriteterna i de västerländska samhällena, liksom överallt annars. Icke desto mindre har vi rätt att påminna om de barbariska handlingar som begåtts i namn av religiösa ideologier och av religiösa extremister, allt för att förhindra att det inträffar igen. Det är dessutom viktigt att förstå att detta att driva med trosföreställningar och olika personers åsikter också kan fungera inkluderande, ty på det viset erbjuds en rättvis plattform åt alla idéer, en plattform där ingen är skyddad från ett ifrågasättande eller ett förlöjligande. Att försöka sätta stopp för diskussionerna och förhindra att man skämtar om seriösa ämnen är skadligt för samhället som helhet, liksom för de religiösa minoriteterna som ju består av olika röster. Vi ser nu hur allt som är viktigt för ett fritt samhälle ofta överges till förmån för en icke existerande rätt att inte kunna bli förolämpad, något som leder till att fler liv kommer att hamna i fara och fler friheter undertryckas.

TEXT: Inna Chevchenko

Översättning från franska: Fredrik Ekelund/Marisol M

Inna Chevchenko är en feminist från Ukraina som är bosatt i Paris sedan ett antal år. Hon är ledare för FEMEN, en feministisk aktionsgrupp som gjort sig känd för ett antal spektakulära demonstrationer mot patriarkala strukturer av olika slag. Den 2 februari i år kommer hon, tillsammans med Pauline Hillier, ut med boken L’Anatomie de l’oppression (Förtryckets anatomi) på förlaget Éditions du Seuil i Frankrike.

kultur@bulletin.nu