KRÖNIKA. Politiken är tandlös mot vår tids katastrofer. Den mediala retoriken baseras på reaktivt, svartvitt tyckande. Alla blir lidande om vi inte lyckas analysera, nyansera och bryta med det neoliberala marknadsstyret och den tävling som med den kryper in på alla plan av mänskligt liv. Därför behöver vi belysande och verkligt konstruktiva filosofer – som Corine Pelluchon.
Pelluchon är en filosof för vår tid, som sedan några år väcker uppmärksamhet och hopp i Frankrike. Hennes filosofiska arbete insisterar på att vår kroppslighet och kunskap om ekosystemen nu måste leda in på ett hänsynens schema istället för att fortsätta på det dominansens schema som lett mänskligheten in i den katastrofernas era som hotar hela vår existens. Jag uppfattar hennes gärning som en empatins filosofi, någonstans mellan upplysningsfilosoferna, fenomenologerna och existentialisterna. Sedan ett decennium gräver hon sin egen fåra.
Den upplysningsfilosofi som vi förknippar med 1700-talet var diversifierad och geografiskt heterogen. Gemensamt för de olika upplysningarna, var en rad krav på människans frigörelse från traditionella – ofta religiösa – hierarkier. Istället åberopades förnuft, rationalitet, individuell frihet och social jämlikhet. Med upplysningen fick vi grunden till demokratiska stater och mot slutet av 1800-talet kvinnoemancipation. Men under 1900-talet har upplysningen utsatts för hård kritik för de universella anspråken. För hur försvarar man upplysningstanken efter kolonialismens förtryck, slaveriet, människans destruktiva framfart med de ändliga resurserna, efter atombomben och Förintelsen? Vilket slags förnuft kan vi bevara och vad behöver omförhandlas?
Corine Pelluchon besvarar dessa frågor i sin nya, passionerade bok som skulle kunna översättas ”Upplysningen i det levandes tid”: Les lumières à l’âge du vivant (Seuil, 2021). Hennes tidigare forskning handlar om en hänsynens etik (Etique de la consideration, Seuil, 2018) och hur vi kan reparera världen genom att låta hänsyn till natur och djur vägleda vad som är rationellt (Réparons le monde. Humains, animaux, nature, ed. Rivages poche, 2020). Husserls svåra men vackra text från 1935: ”Den europeiska mänsklighetens kris och filosofin” är en av Pelluchons utgångspunkter. Hon försvarar fenomenologernas kritik efter Husserl, och har skrivit en bok om den litauiskfödde Emmanuel Lévinas idéer om etik, empati och behovet av en ny humanism (Pour comprendre Lévinas. Un philosophe pour notre temps, Seuil, 2020). Hon ser sig som en lärjunge till Merleau-Ponty om vilken hon skrev sin avhandling, ”även om man delvis måste bryta med sin läromästare” som hon sa i en radiointervju. Pelluchon är professor vid Gustave Eiffel-universitetet och specialist i politisk filosofi samt normativ och praktisk etik.
Upplysningen är mindre en kontinent eller ens en tid, än en kritisk blick på sin samtid, som Michel Foucault menade. Corine Pelluchon fortsätter: alltså är upplysningen en hållning som kan och bör definiera uppgifterna för varje ny tid; hitta den inhumana – och numera också planetära – dominansen, och bryta med den. Vår frihet ger oss ett ansvar att förnya sambandet mellan teori och praktik; nu har vetenskapen lärt oss att jordens resurser är ändliga, att även djur lider, och att vårt missbrukande av naturen och en ohälsosam djurhållning även kan ge människor sjukdomar och virus.
Denna attityd om ett hänsynens schema – istället för ett dominansens schema – ger oss möjlighet att orientera vår frihet, djurens frihet och kommande människors frihet, mot en förändring av samhället. Bönderna som vill odla i enlighet med ekosystemen, utan gifter, behöver stöttas och uppvärderas. Varje människa som medvetet väljer hållbara produkter, agerar därigenom i enlighet med upplysning i det levandes tid.
Pelluchon poängterar att upplysning bara existerar i förhållande till sin motsats: anti-upplysning. Anti-upplysningen ville ha ett samhälle som var hierarkiskt, totalitärt, teokratiskt, där mannen dominerade över kvinnan. Den fanns redan under den klassiska upplysningen: personer som inte ville ha ett jämlikt socialt system, som ville fortsätta se vissa folk och klasstillhörigheter som överlägsna. På 1900-talet uppstod en annan kritik mot upplysning, som en reaktion på de universella anspråken och en teknologisk utveckling som var dödlig: de koloniserade folkens vilja till autonomi trycktes tillbaka (Vietnam, Pakistan–Indien, många regioner på den afrikanska kontinenten, är bara några exempel) och i de två världskrigen.
Denna kritik mot upplysningen under 1900-talets andra hälft står till exempel Pierre Bourdieu för. Han menade att en felaktig tolkning av upplysningen riskerar att göra fetisch av tänkandet och skapa en universalismens fanatism. Pelluchon instämmer med att 1700-talets universalism delvis var arrogant och abstrakt, särskilt genom att se kulturen som överlägsen naturen, och vissa kulturer överlägsna andra. Den instrumentella förnuftstron (istället för ett reflexivt, tänkande förnuft) har varit förödande under 1900-talet; Pelluchon framhåller den tyske filosofen Günther Anders lysande beskrivning av atombombens förödande implikation på vår tid.
Hon tar även Adornos och Horkheimers Dialektik der Aufklärung från 1944 på största allvar och tillerkänner den stora kvaliteter. Men postmodernisterna misslyckades med att erbjuda ett alternativ. Så kasta inte ut barnet med badvattnet, menar hon. De tekniska framsteg som efter upplysningen lovade individens emancipation och social rättvisa, har efter industrialiseringen blivit autonom (den styr sig själv, mer än vi den) och hotar att förgöra mänskligheten. Just därför behöver vi upplysningens ifrågasättande av dominans, en dominans som idag utgörs av marknaden, dess teknokrati och transhumanism (genmanipulation, biocider, artificiell intelligens m.m.).
Den transhumanistiska rörelsen är en del av anti-upplysningen idag, menar Pelluchon. Den påstår sig vara en humanism, men leder till alienerade människor i en hierarkisk struktur, där människors erfarenhet och känsla inte räknas. Resultatet blir ett totalitärt samhälle, förklarar hon: teknologin med artificiell intelligens vänder sig mot humaniteten med sina kalkyler. Den förstör individens värdighet i arbetet, där den så viktiga subjektiva, kroppsliga erfarenheten av att uppleva, av att vara reflexiv, reduceras till oönskvärdheter.
Många av de traditionella upplysningsmännen var dualister, åberopandes dikotomierna natur–kultur (dock inte Diderot), människa–djur, förnuft–känsla, man–kvinna (dock inte Condorcet), medan upplysningen i det levandes tid, tar hänsyn till det nya vi vet, som vetenskapliga rön om genetik och etologi, vilka lär oss empati med djur och försiktighet med natur.
Mer praktiskt tycks Pelluchon se att exempelvis fler lokala val och folkliga debatter skulle skapa en större förståelse genom att testa andra glasögon än de egna, dem som dessutom riskerar att imma igen av ilska och ibland till och med utmynnar i antidemokratiska metoder, när ansvarslösa ledare inte reagerar på landsbygdens frustration av att inte kunna leva enkla liv på landet (de gula västarna) eller när hänsynslösa ledare uppviglar (stormningen av Kapitolium). Vi är kroppsliga subjekt och behöver ta tillbaka förmågan att använda det reflekterande förnuftet för att se att vi är på jorden tillsammans med andra. Tack vare den reaktiva kroppen och det reflexiva förnuftet lär vi av andra och accepterar dem: andra kulturer, andra existensformer.
Sammanfattningsvis är Pelluchons Les lumières à l’âge du vivant, ett insisterande på en ny upplysning, där hänsyn till arternas och ekosystemens ändlighet blir central. Hon ger oss ett ramverk till vår tids ödesfrågor och begrepp för hur mänskliga och universella rättigheter måste vidgas till att gälla framtida generationers rätt att leva i individuell autonomi och social rättvisa. Det är vårt vidgade ansvar som måste tas på allvar. Det är en enorm, men nödvändig uppgift.
Ida Westin är bibliotekarie och kulturskribent.
Radioavsnitt med CP:
Podcast med CP:
kultur@bulletin.nu
