Iran står i dag inför en historisk brytpunkt. Efter nästan fem decennier av återkommande protestvågor – från studentrörelsen 1999 till Lejon och sol-nationella revolutionen – har en sak blivit tydlig: den politiska ordning som etablerades efter 1979 har överlevt genom en kombination av institutionell kontinuitet, fraktionsövergripande samarbete och en systematisk förmåga att absorbera och neutralisera samhälleligt missnöje.

I denna struktur har både konservativa och reformister spelat centrala roller. Trots att de ofta framställts som motpoler har de i praktiken utgjort två sidor av samma maktapparat, där skillnaderna varit taktiska snarare än strukturella.

När man granskar de roller som nyckelpersoner haft under olika protestvågor framträder ett mönster av långsiktig och överlappande maktutövning. Flera centrala personer har under olika perioder haft direkt inflytande över säkerhetspolitik, rättsväsende, informationskontroll och verkställande beslut. Deras roller kan sammanfattas så här:

• Hassan Rouhani. President (2013–2021) och ordförande för det Nationella säkerhetsrådet under protesterna 2017 och 2019. Tidigare sekreterare för samma råd under studentprotesterna 1999. I dag medlem av det officiella övergångsrådet.
• Mohammad Khatami. President (1997–2005) och ordförande för det Nationella säkerhetsrådet under studentprotesterna 1999 samt under perioden med de så kallade ”kedjemorden” på politiska aktivister.
• Ali Larijani. Chef för statlig television under protesterna 1999 och talman i parlamentet under protesterna 2009, 2017 och 2019, med direkt inflytande över informationskontroll och lagstiftning.
• Sadegh Larijani. Chef för rättsväsendet (2009–2019) under flera protestvågor, ansvarig för rättsliga processer, gripanden och domstolsbeslut.
• Gholamhossein Mohseni Ejei. Riksåklagare under 2009 års protester, senare vice chef för rättsväsendet och i dag chef för rättsväsendet samt medlem av det officiella övergångsrådet.
• Mohammad Bagher Ghalibaf. Rikspolischef (2000–2005) med direkt ansvar för polisens operativa struktur. Nuvarande talman i parlamentet och en central aktör under protesterna 2022–2023.
• Masoud Pezeshkian. Tidigare minister och parlamentsledamot under flera protestperioder. I dag Irans president och medlem av det officiella övergångsrådet.
• Mir-Hossein Mousavi. Premiärminister under 1980-talet och presidentkandidat 2009, en period präglad av omfattande protester och statlig repression.
• Mehdi Karroubi. Tidigare talman i parlamentet och presidentkandidat 2009, med långvarig närvaro i statens högsta institutioner.
• Mohammad Javad Zarif. Utrikesminister (2013–2021) under protesterna 2017 och 2019, ansvarig för statens internationella narrativ och diplomatiska linje.
• Mostafa Tajzadeh. Vice inrikesminister (1997–2004), en period då inrikesministeriet ansvarade för säkerhet, valadministration och hantering av politiska spänningar.
• Majid Ansari. Vicepresident för parlamentariska frågor och medlem av Expediency Council, med inflytande över lagstiftning och institutionell samordning.
• Mohsen Hashemi. Chef för Teherans tunnelbana (1998–2010) och senare ordförande för Teherans stadsfullmäktige, med ansvar för kommunal administration under flera protestvågor.
• Faezeh Hashemi. Parlamentsledamot (1996–2000) och en del av den politiska eliten under en period av ökande samhällsprotester.
• Hassan Khomeini. Förvaltare av Imam Khomeinis mausoleum sedan 1995, med en symbolisk och religiös position inom systemets centrala struktur.

Detta är inte en uppräkning av individer för att fördela skuld, utan en illustration av hur hela det politiska spektrumet inom systemet – från reformister till konservativa – varit integrerade delar av samma maktstruktur. Den officiella övergångsstruktur som nu styr landet, bestående av Masoud Pezeshkian, Gholamhossein Mohseni Ejei och Alireza Arafi, är ytterligare ett uttryck för denna kontinuitet. I stället för att markera ett brott med det förflutna visar den hur systemet även i en övergångsfas reproducerar sig självt genom att placera personer med långvariga institutionella roller i ledningen.

En av de mest centrala frågorna i dagens iranska debatt är varför reformister – trots att de under nästan fem decennier varit en del av maktstrukturen – fortfarande befinner sig i en relativt säker politisk zon. Svaret ligger i deras funktion inom systemet. Reformister har ofta fungerat som en ventil för missnöje, genom att kanalisera folkliga krav in i kontrollerade politiska ramar. De har erbjudit en illusion av pluralism och förändringsmöjligheter, samtidigt som de i praktiken bidragit till att stabilisera systemet. Genom att skapa hopp om reformer som aldrig realiserats har de fungerat som en buffert mot systemkollaps.

Detta innebär inte att alla reformister agerat med samma intentioner, men att deras politiska roll i praktiken bidragit till att fördröja eller förhindra en verklig systemförändring.

Det iranska systemets styrka har alltid legat i dess förmåga att integrera olika politiska fraktioner i samma maktstruktur, fördela ansvar på ett sätt som gör det svårt att identifiera enskilda beslutsfattare och skapa en illusion av förändring utan att förändra den grundläggande maktbalansen. Men samma struktur som hållit systemet vid liv har också skapat dess största svaghet: avsaknaden av verklig ansvarighet. När alla varit del av systemet, men ingen fullt ut ansvarig, har missnöjet ackumulerats i samhället.

Om Iran ska gå mot en verklig övergång – oavsett form – krävs en analys som inte reducerar problemet till enskilda individer eller fraktioner. Det krävs en förståelse för att hela systemet, i sin helhet, har varit delaktigt i att upprätthålla den politiska ordning som nu utmanas. Frågan är därför inte om reformister eller konservativa bär ansvar. Frågan är varför båda kunnat verka inom samma struktur – och varför denna struktur fortfarande försöker reproducera sig själv även i övergångsfasen. För att förstå Irans framtid måste man se helheten, inte fragmenten.

Karl Mattias Bergsten

Jurist och människorättsaktivist

Före detta advokat i Iran