På senare tid har termen ”säkerhetsgarantier” återigen blivit det huvudsakliga narrativet i hela förhandlingsprocessen kring det rysk-ukrainska kriget. Garantier kräver Kiev med rätta, om säkerhetsgarantier för sig själv har Moskva tidigare upprepade gånger talat, detta ämne diskuteras i USA och Europeiska unionen och det är helt uppenbart att detta fall är viktigt och till och med principiellt.

Problemet är dock att diskussionen om säkerhetsgarantier verkar föra samtalet någonstans in på ett sidospår. I grund och botten diskuteras något abstrakt, eftersom verkliga garantier i vår värld inte är så många. Faktiska alternativ kan bokstavligen räknas på fingrarna.

Vad är fel med säkerhetsgarantierna för Ukraina och med själva termen överhuvudtaget? Vilka garantier kan Kiev verkligen tillåta sig? Vi ska reda ut dessa frågor.

”Säkerhetsgarantier”: Vad är det?

Denna term är ganska bred och kan tolkas på olika sätt. I kontexten av internationella relationer förstås därmed olika löften och försäkringar (oftast i form av mellanstatliga avtal), att i fall av hot – till exempel yttre aggression – kommer staten inte att stå ensam mot fienden och kommer att få hjälp.

Men vad kommer omfattningen och formatet för denna hjälp att bli – det är redan föremål för konkreta diskussioner. Garantilandet kan begränsa sig till ”oro” och ”fördömande”. Så var det 2014 när Budapestmemorandumet inte fungerade i Ukraina, och Ryssland fick möjlighet att annektera Krim och börja krig i Donbass.

Samtidigt kan garanten även skicka sina trupper eller åtminstone ge mycket omfattande militär hjälp, som USA gör i förhållande till Israel. Här beror allt på vem och hur man lyckas komma överens.

Även Nato erbjuder falsk trygghet?

Idag ser vi att temat säkerhetsgarantier återigen har blivit centralt i agendan kring Ukraina. Samtidigt har Moskva mer än en gång talat om vissa garantier för sin säkerhet. Detta ser dock ut som ett osmakligt skämt. För Ryssland ärvde från Sovjetunionen världens mäktigaste kärnvapenarsenal. Därför är Putinregimens yttre säkerhet absolut garanterad.

Med Ukraina är situationen annorlunda. Här måste man svara på frågan: vilka garantier överhuvudtaget kan ges till Kiev? För även NATO-blocket med sin artikel 5 garanterar egentligen knappt någonting. Förutom efter 11 september (i begränsat format då det var en terrororganisation och inte en stat som var fienden) har artikel 5 i praktiken aldrig testats och tillämpats.

Dessutom sägs det i denna artikel 5 i det Nordatlantiska fördraget bokstavligen ingenting om kollektivt försvar. Det talas där endast om att länderna i fall av angrepp ska ”vidta åtgärder som de anser nödvändiga” – på det stannar allt.

Till exempel, i fall av krig i Baltikum kan USA teoretiskt skicka första hjälpen-lådor, hjälmar och automatvapen till dessa länder, och formellt kommer Amerika att ha uppfyllt sina skyldigheter i enlighet med artikel 5. Allt därutöver – det är redan en fråga om politisk vilja. För i den moderna världen verkar det enda som är säkert garanterat – vara avsaknaden av alla garantier.

Tre alternativ – men bara ett realistiskt

Alla säkerhetsgarantier för Ukraina reduceras globalt till tre saker. Det första – det är kärnvapen, och inte taktiska utan strategiska, eftersom Ryssland besitter hela kärnvapentriaden. Detta är en bra garanti, men det här alternativet bör ändå hänföras till kategorin science fiction, eftersom ingen kommer att låta Kiev skaffa sig massförstörelsevapen. Slutligen har landet helt enkelt inte pengar och teknologi för att skapa en fullständig ”kärnvapensköld”.

Det andra – det är undertecknandet av avtal om gemensamt försvar. Hit kan man också lägga idén om placering av västerländska trupper på Ukrainas territorium. I stort sett är detta bra och konstruktivt, men det finns ett problem: ingen vill underteckna sådana avtal med Kiev. Och närvaron av utländska trupper på ukrainskt territorium – det är en absolut röd linje för Kreml, vilket de upprepade gånger har förklarat. Till fullskaligt krig med Ryssland är Europa idag inte redo, så man kan inte heller räkna med placering av soldater.

Slutligen, det tredje och centrala – Ukrainas väpnade styrkor. Just den ukrainska försvarsmakten var, är och kommer att vara den enda och huvudsakliga säkerhetsgarantin för den ukrainska staten, som fungerar i praktiken. Förutom sin egen starka armé kommer ingenting att försvara landet, ingen ”pappersbit”.

Därför bör Kievs huvudsakliga strategi bli ett program för ytterligare förstärkning och utvidgning av den ukrainska försvarsmaktens möjligheter. Ingen kommer att säkra Ukraina bättre än dess krigare, vilket bevisas av 3,5 år av det stora kriget.

Egen styrka är den enda vägen framåt

Sammanfattningsvis behöver Kiev definitivt någon form av säkerhetsgarantier i form av internationella avtal. Presidenten och regeringen arbetar korrekt i denna riktning: det är bättre att ha någon ”pappersbit” än att inte ha någonting alls.

Men det är viktigt att förstå att den enda verkligt pålitliga och funktionella säkerhetsgarantin för Ukraina – det är den ukrainska armén. Andra finns de facto inte idag och de kommer knappast att dyka upp inom en snar framtid.