Miljöpartiet har varit en betydelsefull ingrediens i den svenska politikmixen. Men MP är en fyrtio år gammal rörelse.

När Miljöpartiet togs i bruk på allvar på 1980-talet uppfattades det som ett dyrt men ändå effektivt svar på dåtidens stora frågor; säldöd och algblomning. I dag har det utvecklats alternativ. Följaktligen sviker kunderna. I flera mätningar har marknadsunderlaget uppmätts till under 4 procent.

2018 hölls en folkomröstning om Miljöpartiets framtid. Resultatet blev tyvärr svårtolkat. Det som hade varit ett enkelt val mellan ja och nej grumlades av en suddig mellanposition. Linje ett, att behålla och bygga ut MP, som företräddes av partiet självt, fick visserligen bara 4,4 procent av rösterna. Men nejrösterna splittrades upp. Liberalerna anslöt sig till Socialdemokraterna i linje två, som ansåg att MP skulle ”avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet”. Omedelbar avveckling förespråkades av linje tre, bestående av högerpartierna.

Linje två utropades till vinnare. Socialdemokraterna och Liberalerna har därefter förtjänstfullt inlett arbetet med avvecklingen. Men eftersom det finns tecken på att Miljöpartiet når slutet på sin tekniska livslängd redan innan avvecklingsplanerna har hunnit realiseras, vore det ansvarslöst att dröja med debatten om den svåra slutförvaringen.

Okontrollerat kan Miljöpartiet ha svåra skadeverkningar. I Stockholms stad förgjordes den förra politiska majoriteten av långvarig kontakt med Miljöpartiet. Nu är samma syndrom på väg att drabba det nya styret.

Allmänhetens oro är förståelig. Gemene man har med rätta frågat sig vad man egentligen kan göra för att bli av med detta Damoklessvärd. Varför kan inte politikerna lösa problemet? Hur man än röstar, står ju Miljöpartiet där!

Nu ser det alltmer ut som att problemet kommer att få sin naturliga lösning. Avvecklingen sker på marknadsmässiga grunder.

Frågan om slutförvar kvarstår dock. De mest kraftfulla elementen, som Birger Schlaug och Per Gahrton, har sannolikt upp till tiotusen års halveringstid. Detta lär inte kunna tämjas ens av en kompakt ingjutning i socialdemokratisk betong.

Men det finns en ljuspunkt.

I små doser behöver Miljöpartiet inte vara farligt. Det är ett trösterikt besked. Mycket talar nämligen för att rester av Miljöpartiet kommer att finnas kvar även efter en avveckling. Särskilt i de tättbefolkade storstäderna och i laboratoriemiljöerna i våra universitetsstäder har Miljöpartiet fått starka fästen. Där kommer man att få leva med Miljöpartiet i överskådlig tid.

Detta kräver dock mycket låg koncentration. Här har alla och envar ett ansvar. Den som upptäcker rester av Miljöpartiet i sin närhet måste agera försiktigt och inte sprida den aktiva substansen, själva fridolinet, vidare. Här måste man låta naturen ha sin gång.

Det är avveckling, men med förnuft.