Under åren har jag mest sympatiserat med republikanerna, främst för deras bestämda inställning till kommunistländerna. 1984 var jag som partiledare gäst vid det konvent som valde om Ronald Reagan och fick några gånger kontakt med George Bush d ä, som gav ett ytterst kompetent och förtroendegivande intryck. 

Men efter Joe Bidens seger firade jag med ett stort glas champagne. Hade jag anat då, vad vi sett sedan, hade det nog blivit en magnumflaska. Donald Trump har gjort mig till en närmast fanatisk demokrat och jag jublade när de vann bägge senatorsvalen i Georgia. 

Trump lät redan före valet förstå att han inte skulle acceptera en förlust. Endast valfusk kunde beröva honom en given seger. Frågan är om han ens själv tror på vad han säger när han konsekvent hävdar att han vann och även använt ordet landslide, jordskredsseger. 

Han har inte heller varit ensam. Så sent som den 6 januari, då kongressen skulle konfirmera Bidens seger, avsåg över 100 ledamöter i representanthuset och ett tiotal senatorer att kräva fortsatt utredning om eventuellt valfusk. 

Det är inte möjligt att alla dessa politiska proffs verkligen tror på vad de säger. Det finns inga bevis, inte ett domstolsutslag, som gått deras väg. Men många av dem har, liksom Trump, konsekvent vecka efter vecka, trummat ut budskapet om valfusk. Beteendet påminner på ett otäckt sätt om vissa krafter i Tyskland från slutet av 1920-talet.  

Genom ihärdiga lögner blir man ibland trodd, särskilt av dem som saknar utbildning eller av andra skäl känner sig maktlösa, osedda och orättvist behandlade. Hur tänker sig dessa republikanska politiker, genom fortsatta lögner, utnyttja dessa grupper i kommande val? 

Enligt ett amerikanskt opinionsföretag anser en majoritet, 58%, av republikanerna att det finns starka bevis för valfusk. 

Trump var uppenbart beredd till vad som helst för att behålla makten. Han utsåg sina partivänner till domare, 300 i lägre instanser och tre i Högsta Domstolen. Alla medarbetare som inte lydigt följde honom avskedades och mer följsamma utsågs. Som Joe Biden exempelvis påpekade är inte justitieministern en advokat för presidenten, men Trump har en annan syn på den saken. 

Att så många republikaner i kongressen ändå följde honom, även efter upploppet, måste bero på en blandning av partilojalitet, hot, hållhakar och löften men också hänsynslöshet och förmåga att skrämma. 

Trots allt detta stod den amerikanske demokratin emot denna gång. Ingen domare vek, ingen elektor eller republikansk valledare heller. Ja, till och med vicepresidenten föll till sist till föga och följde lagen. 

Men hur skulle det gått om Trump vunnit? Redan nu föreföll det ha funnits polischefer, som var föga alerta vid stormningen av kongressen. Vi har också hört hur ej Trumptrogna politiker och deras familjer hotats. Skulle Trump lyft ett finger för att skydda dem?  

Nej, han skulle utsett sina trogna. De som hjälpt honom att ljuga skulle blivit ministrar, domare, chefer för CIA och FBI och alla tänkbara federala myndigheter, i en aldrig sinande ström. 

Med lydiga och beroende justitie- och försvarsministrar hade säkert polis- och försvarschefer fått problem med att motstå order, om de ens velat.  

Fyra år till med den mannen, som medvetet använde lögnen som vapen, som hetsade en mobb att visa styrka, som försökte tvinga sin vicepresident att bortse från val och konstitution. Skulle något annat än ytterligare en Trumpseger ha accepterats? 

Han har redan allvarligt skadat USA:s och demokratins anseende.  Vad hade fyra ytterligare år medfört, inte bara i USA utan i hela världen. Vad hade skett med Nato, klimatarbetet, frihandeln, tekniska och medicinska samarbeten. Tanken svindlar. Vi har all anledning önska Joe Biden lycka till.