Anna-Karin satt på sitt kontor och hade huvudvärk och det var ju inte så konstigt. Hon avskydde jobbet på äldreboendet. Hon avskydde att vara chef. Avskydde att tvingas ta emot dessa evinnerliga sjukanmälningar och desperat ringa runt efter vikarier. Det fanns aldrig tillräckligt många, och de hon fick tag på var alltid lite för unga, lite för osäkra och initiativlösa. Det var väl inte så snällt, men hon hade börjat misstro personalen som sjukskrev sig. En värkande axel – snälla nån, ta en ipren och smörj på lite voltaren. Begynnande utmattningssymtom – sluta känna efter hela tiden. Alla dessa förkylningar – eller ”förkylningar”, som Anna-Karin tänkte. Och hur många hade drabbats av självdiagnostiserad långtidscovid bland just hennes personal? Please.

Det var inte så här det skulle bli. Anna-Karin skulle ju göra något enastående, hon skulle driva den kommunala äldreomsorgens bästa avdelning. Personalen skulle trivas, de skulle behandlas med respekt för sitt viktiga arbete och få all den uppskattning och vidareutbildning de förtjänade. Själv skulle hon ta aktiv del i verksamheten, jobba nära, ge feedback, inte rygga för att ta några ordentliga tag själv, ordna musikkvällar, ta med hembakade bullar. De äldre i kommunen skulle höra ryktet och det skulle bildas en ringlande kö till just hennes avdelning. Vem vet, kanske skulle det en dag komma ett tv-team och vilja göra ett reportage om henne. Vilket var Anna-Karins framgångsrecept? Hur hade just hon lyckats skapa en så varm och trivsam miljö där både boende och personal trivdes? Ibland övade Anna-Karin på svaren framför spegeln medan hon sminkade sig.

Men det var längesen nu, innan pandemin. Innan allt hade blivit så jobbigt, innan skilsmässan, innan yngsta barnet fått diabetes och det äldsta tröttnat på skolan, innan hon själv hade fått ont i knät och börjat lägga på sig, framför allt innan huvudvärken.

Anna-Karin hade slutat drömma om att bli kändis inom Kommunsverige. Allt hon drömde om nu var en veckas semester, hon ville ta med sin syster och barnen och försvinna till solen och värmen. En resa kostade nästan ingenting nu. Var det tillåtet att ta barnen ur skolan fast det inte var lov? Kanske förresten vilsammare utan barnen ändå. Skulle systern få flyga utan att vara vaccinerad?

Det knackade på dörren. Anna-Karin växlade snabbt flik från resebyråns hemsida till intranätet. En sköterska stack in huvudet. ”Alla har fått sina doser nu. Det finns två kvar. Ska vi ringa in Birgitta och Moa så kan de få också?” Anna-Karin nickade. ”Jag ringer” Hon började leta bland vikariernas telefonnummer på datorn. Birgitta svarade inte. Moa då. Hon som alltid försökte verka upptagen när någon boende behövde hjälp med att gå på toaletten. Vad hette hon nu i efternamn? Huvudvärken tryckte ner mot ögat. Hon behövde vila. Vem skulle ta över här om hon gick in i väggen? Det var så svårt att rekrytera bra enhetschefer, det visste hon. Anna-Karin tog fram mobilen. ”Om du kommer till mitt jobb nu med en gång så kan du få en första dos. Kram” Hon klickade iväg smset till sin syster. Kanske kunde det bli en vecka på Teneriffa ändå.

När den lokala tv-redaktionen ringde några dagar senare var det inte för att göra inslag om Anna-Karins fantastiska ledaregenskaper.

Var det så det gick till när en enhetschef i Eskilstuna lät anhöriga vaccineras, till och med innan alla i personalen fått vaccin? Det har jag ingen aning om. Säkert inte. Jag vet heller inte hur sjukhusledningarna i Uddevalla och Vänersborg resonerade när de prioriterade sig själva framför läkare och sjuksköterskor på sjukhusen. Eller hur andra chefer och mellanchefer som smitit före i kön har tänkt. Förresten vet ingen hur många som har gjort samma sak men inte avslöjats. Men en sak är säker: vi människor är fantastiskt duktiga på att rättfärdiga för oss själva varför just vi trots allt behöver, borde eller förtjänar att få ta gräddfilen. Just jag har haft det så fruktansvärt jobbigt, just jag har arbetat så fruktansvärt hårt, just mitt jobb är så fruktansvärt viktigt, vad skulle hända om just jag blev sjuk?

Man tar sig för pannan, förfasar sig, fattar inte hur folk vågar äventyra namn och rykte, hur administrativa chefer har mage att smita före både riskgrupper och hårt arbetande vårdpersonal, man vill rasa, moralisera, se dem sparkade och så vidare. Men vi nöjer oss här och nu med att lyfta fram en fin gammal svensk värdering: Träng dig inte i kön.