Det finns böcker och så finns det biografier. Vi har Suetonius (född 70 e.Kr.) biografier över Roms kejsare, Voltaires (1694–1778) biografi över Karl XII (utgiven 1731) och Lytton Stracheys (1880–1932) Eminent Victorians vilken gavs ut 1918. Den sistnämnda torde vara världens första exempel på den moderna biografin och har till och med letat sig in som referens i Oxfords serie A short history. Men dessa finns även på svensk botten. Det går att biografera väl på svenska och det går att göra det med en värdighet i kombination med humor som gör boken odödlig.

Historikern och ledamoten av Svenska Akademien Ingvar Andersson bevisade detta med sin debutbok om Erik XIV, vilken första gången gavs ut 1935. Andersson hade ägnat första delen av sitt akademiska liv, från kandidat till doktorsgrad, med att samla material om Erik XIV (1533–1577) och att sedan publicera hans livsberättelse. På den tiden gick den tvärt emot den gängse bilden av en monark som enbart var galen. Carl Snoilskys (1831–1903) ”lekande på lutan” får ge plats åt en person som var briljant, bildad och älskvärd, men ändå plågad av vad vi idag skulle kalla för psykisk ohälsa. ”Erik” hade demoner och dessa demoner kom till slut att konsumera honom. Det sistnämnda är fullt förståeligt då det krävs ett visst mått av både mode, mod och hänsynslöshet när man ska bli den första monarken av Sverige som ärvde tronen. Han visar också en otrolig briljans när det gäller intellektuell förmåga. Han var på många sätt vår första riktiga renässansmonark.

Allt detta fångar Andersson och han gör det väl. Det är därför som boken ständigt trycks i nya upplagor, redan under Anderssons livstid. Han själv ville komplettera och uppdatera den bok som kom bli något av hans livsverk. Och detta kan ingen ta ifrån honom. Oavsett i vilka upplagor man bläddrar i av Anderssons bok lämnas man med intrycket att boken alltid är uppdaterad till det senaste källäget. Detta gör den till något som kan kallas för en del av svensk historias kanon. Andersson gjorde det möjliga möjligt. Han insåg att man bortom krönikor och propaganda kunde skildra vår mest utskällda furste och han gör det dessutom väl.

Erik XIV framstår som varm, spännande och lysande intellektuell. Samtidigt som han har en djävul som sitter på axeln, och som leder in i Sturemorden i Uppsala där han i psykos efteråt springer ut i skogen. Likaså kan man inte bortse ifrån förhållandet med Karin Månsdotter (1550–1612), och att det där utvecklades en relation som kanske kan kallas kärlek. Detta kan inte människor från en helt annan tid bedöma, men Andersson gjorde en ansats att försöka. Det hedrar honom och det gör boken till en av Sveriges mest läsvärda biografier. Att den gavs ut för nästan hundra år sedan är irrelevant. Den är fortfarande läsvärd och rekommenderbar.

Ingvar Anderssons, Erik XIV, kan köpas på antikvariat.net

Läs även: Rachel Carsons etablerade den moderna miljöpolitiken

David Lindén