Irans regim tappar greppet

I en färsk analys i Spectator hävdar Catherine Perez-Shakdam att Irans islamiska republik, nästan ett halvt sekel efter maktskiftet 1979, framstår som kraftigt försvagad. Hon beskriver regimen som ett system som fortsätter snurra mest därför att ingen ännu har hittat stoppknappen.

Den iranska valutan rialen fortsatte att tappa snabbt i värde under den senaste veckan. Samtidigt rapporteras centralbankschefen ha lämnat sitt uppdrag, något som utåt ska signalera kontroll men inåt präglas av oro. Nya protester har brutit ut på flera håll, handlare i basarerna har stängt sina butiker, skanderat slagord och drabbat samman med polis i Teheran och andra städer.

Protesterna breddas och monarkin lyfts fram

I denna situation har namnet Reza Pahlavi, son till Irans siste shah, återigen blivit viktigt. Han har länge främst diskuterats inom exiloppositionen, men nu har han fått förnyad betydelse inne i landet. Delar av den senaste tidens protester har innehållit monarkistiska slagord, vilket kan ses som ett tecken på att många iranier betraktar nuvarande styre som oacceptabelt.

Enligt analysen betyder detta inte nödvändigtvis att en ärftlig monarki i gammal form efterfrågas. I stället tolkar Catherine Perez-Shakdam Reza Pahlavis ökade synlighet som uttryck för en längtan efter en samlande gestalt. Han är en möjlig övergångsfigur och symbol för nationell kontinuitet, som inte är förknippad med det nuvarande prästerskapets maktprojekt.

Regimens kärna är tvångsapparaten

Catherine Perez-Shakdam framhåller att den islamiska republiken inte fungerar som en normal stat, utan främst som en överlevnadsapparat. Revolutionsgardet, den mäktiga elitstyrka som skapades efter maktskiftet, beskrivs som mindre inriktad på att styra landet och mer på att hålla befolkningen i ett slags politiskt grepp. Så länge denna tvångsapparat är intakt kräver varken fallande valuta eller folklig vrede automatiskt ett regimskifte.

Men det finns uppgifter i öppna källor och i informationsflödet om att delar av säkerhetsstyrkorna tycks pressade av uppgiften att upprätthålla ordningen. Indikationer finns på att högt uppsatta befäl tvekar inför de hårdaste direktiven, dröjer med att följa order eller försöker mildra repressionen. Sådana uppgifter är svåra att verifiera, men även begränsade sprickor i lydnaden kan försvaga regimens viktigaste styrmedel – rädslan.

I sin samlade bedömning skriver Catherine Perez-Shakdam att kombinationen av djup ekonomisk kris, protester som omvandlar materiellt missnöje till politisk kritik, basarernas växande otålighet och tecken på sliten lojalitet inom säkerhetsapparaten gör regimens ställning allt mer osäker. När den politiska legitimiteten en gång förbrukats räcker inte längre paroller för att återställa förtroendet för den islamiska republiken.