Kommer inläggen av Johan Hakelius (Fokus), Jörgen Huitfeldt (Kvartal) och Janne Josefsson (DN) att ändra på redaktionernas traditionella perspektiv där man väger å ena sidan att ta fram hemska fakta, å andra sidan få en kommentar som antyder att allt är okej i alla fall, trots stenregn på poliser? Knappast. Och ännu en metadebatt – minns ni Ali Esbati (V) som vägrade debattera allt problematiskt om migration 2012 – vore sannerligen att fortsätta i samma oframkomliga vägar.

Jag har suttit i publiken på försiktiga Timbro-, förnumstiga Fores- och förfärliga Kulturhusdebatter i över tio år så jag vet vad jag skriver om. Publicistklubbens taffliga tassanden ej att förglömma.

2017 var jag i SVT Debatt med Jörgen Huitfeldt, då stjärna på Sveriges Radios Studio Ett, för att diskutera just alternativmediernas syn på sin selektiva rapportering. Jag skrev på Avpixlat och sände i Swebbtv. Han var enig med mig i nästan allt, till SVT:s Belinda Olssons förfäran, och slutade ett par månader senare på statsradion för att leda Kvartal.

I veckan skrev han i den pigga nätpublikationen under rubriken Gränser har flyttats:

Något som gör detta smärtsamt för mig personligen är insikten att jag som journalist och programledare på public service själv har deltagit i detta sorgliga skådespel. Jag har nämligen lett många av de förutsägbara och otillräckliga samtal som följt varje gång en ny gräns har flyttats […] När jag tittar tillbaka på alla dessa debatter och samtal framträder den tydligt: Instinkten att undvika alarmism, att hålla innebörden ifrån sig och inte riktigt dra slutsatserna. I stället likt den medberoende frun till en missbrukare sopa upp glasskärvorna, sminka över blåtirorna och gå vidare. Allt för att slippa ställa sig frågan: Vad innebär detta? Vilka åtgärder skulle faktiskt krävas för att bryta den nedåtgående spiralen?

Hans slutsats är överraskande ärlig:

För första gången upplever jag att grundläggande värderingar är hotade i Sverige på riktigt. Och inte i första hand av vettvillingarna bakom påskhelgens upplopp utan av majoritetssamhällets svajiga respons på dem. Såväl i ord som handling.

Janne Josefsson i samma anda i DN i ”Går det att få tillbaka ett tryggt Sverige?”

De ansvariga som förnekat och blundat i många år för en samhällsutveckling som delat landet har inga svar. Det är nog det värsta. Eftersom jag är övertygad om att de numera är medvetna om problemet.

Johan Hakelius frågar sig i Fokus om vi kan ”skjuta av konsekvenserna av naiv invandringspolitik och havererad integrationspolitik” och drar slutsatsen att ”om det inte blir världskrig kommer svensk politik kommande decennier att handla om konsekvenserna av vårt invandringsexperiment”. Detta är vad SD och invandringskritiker som Jan Tullberg och Gunnar Sandelin sagt i åratal alltså.

Ingången för alla tre är mediernas oförmåga att i tid ta upp problem och ansvariga beslutsfattares senkomna insikter.

Varför behöver inte medierna och politiker idka självkritik? Därför att det är bråttom. Vi har inte tid med de tre klarsynta herrarnas uppgörelser med fega kollegor och inte heller med stollar som Jesper Strömbäck (i GP) och Stefan Jonsson (i DN).

Jens Ganman besvarar på sin blogg Janne Josefssons fråga om det går att få tillbaka ett tryggt Sverige med dessa ord:

Han vet svaret. Givetvis. Det är nej. Inget går längre att få tillbaka. Det går bara att försvara det som ännu finns kvar. Och det är bråttom.

Läs även: Konst med pixel och ett stort samarbete

Sluta debattera SD och invandring. Sluta debattera invandringsdebatt. Bara sluta. Gör bara ert jobb, journalister. Och det betyder inte att som SVT tiga om en afghansk våldtäktsman och hävda att han är från Halland eller att ett trasigt stängsel medverkade till kvinnans fall ned i ett gruvhål.

Att medier och politiker ska ha tid för skämmas är borta. Dags att agera och inte tiga.