Klockan är 00:26.

Den 16:e maj har precis övergått till den 17:e och kommunstyrelsens ordförande har fått information från polisen om ett 20-tal till synes koordinerade bränder i staden som tros vara en hämnd mot att en gängledare gripits.  

På Facebook skriver han på natten:

Det som ett antal individer utsatt Eskilstuna, eskilstunabor, polisen och räddningstjänsten för i natt saknar motstycke och det finns inte kraftuttryck nog att ta till. Men det är sjukt. Vad är det för typ av människor som är kapabla till detta? Det är att spotta på vårt samhälle, på alla oss som älskar och bryr oss om vår kommun. Istället kunde de använda sin energi till något vettigt. Som att vara en god samhällsmedborgare exempelvis och inte skada andras tillgångar, riskera att ta livet av någon och sprida otrygghet. Orkar man springa runt med bensindunkar på nätterna, toppen av ett isberg, orkat man ta tag i sitt liv.

Jimmy Jansson möter mig vid stationen tre dagar efter den dramatiska dagen som chockade staden. Han ber om ursäkt. Först måste han ge en intervju med SR:s lokalradio. När vi därefter går genom staden för att äta lunch, alldeles intill arbetarstatyn ”Arbetets ära och glädje”, en hyllning till proletariatet i den gamla industristaden, hejar var och varannan eskilstunabo på honom, nickar och säger: ”Du har verkligen gjort ett bra jobb de senaste dagarna.”

Stadens invånare är skakade av händelsen där vanliga medborgare oförskyllt drabbats, som kvinnan i rullstol vars handikappanpassade bil brann upp.

– Jag ser det som att jag har ett ansvar för att uttrycka vad jag känner eftersom jag tror att de flesta känner som jag. Rubriceringen på brotten är skadegörelse men det här känns som terrorism, det är ett angrepp på samhället.

Jimmy Jansson är, trots sin relativt unga ålder, 43, som en gamla tiders förtroendevald, en politiker som rör sig bland folket och som de flesta medborgare verkar känna till. Jag kan inte frigöra mig från tanken, när jag senare sitter i kommunhuset och lyssnar på honom, att han låter som Per Albin Hansson. 

Ett slags Per Albin Hansson 2.0.

Hur då? 

Han återkommer gång efter annan till samhällskontraktet i folk- och medborgarhemmet och att han i sin specifika position, kommunstyrelsens ordförande, är satt att tjäna alla dem som bor inom kommunens gränser. Det kräver ett ömsesidigt accepterande av kontraktet, att var och en efter bästa förmåga gör allt för att uppfylla sin del. Medborgarna sin, uttryckt i talesättet: ”man ska arbeta och göra rätt för sig och inte ligga andra till last”, kommunen sin – genom skattemedel stå i medborgarnas tjänst med levererad social service och trygghet. 

Inga nymodigheter precis, men han gör det i en ny tid och tycks, så oklart uppdaterat, vilja återgå till grundläggande principer som hans parti, Socialdemokraterna, delvis verkar ha tappat bort. Jimmy Jansson är intressant för att han sticker ut, talar mustigt och frankt, säger det som jag var uppväxt med men som Socialdemokraterna inte längre formulerar. 

– Människor som sliter och gör rätt för sig ska fan i mig ha samhällets omsorg, säger han, för att ta ett exempel på tydlighet.

Kommunhuset från 1897, dit vi går, ligger på Alva Myrdals gata. Hon jobbade en gång här, som tjänsteman med sociala frågor. Jimmy Jansson står som sagt i en gammal tradition.

När blev du socialdemokrat?

– Jag gick med i partiet 1994. Det var krisigt på 90-talet, ränta på 500 procent. Min pappa, låssmed, mamma undersköterska, blev arbetslösa under perioder. Vi fick flytta till Hälleforsnäs under ett tag eftersom vi inte hade råd att bo kvar i Eskilstuna. Jag förstod att allt i grunden är väldigt skört. 

Jimmy Jansson blev den förste akademikern i släkten. Studerade till lärare i SO-ämnen. Innan dess gjorde han värnplikt, en självklarhet, säger han, jobbade på McDonald’s och som vaktmästare i stadens djurpark på somrarna medan han studerade.

Vi har haft en otrolig inflyttning genom den här förbannade EBO-lagen där människor har sökt sig till Eskilstuna.

Han vikarierade som lärare, hoppade runt på vikariat eftersom det inte var som idag när det fattas tiotusentals lärare, i stället överskott. Han fick erbjudande som ombudsman hos Socialdemokraterna. Sen som politisk sekreterare.

På den vägen är det.

Numera har jag svårt att förstå vad socialdemokratin är. Jag säger som August Palm: ”Vad vilja socialdemokratin?” 

– Det är en fråga som vi socialdemokrater måste ställa. Vi behöver definiera oss själva i den tid vi lever. Vi måste inte ha en arbetskraftsinvandring som leder till dumpade löner. Vi måste inte ha en migrationspolitik som leder till trångboddhet och där stadsdelar man växt upp i inte är trygga. Om vi skapar etnifierade klassklyftor, fattigdom, trångboddhet, allt det som socialdemokratin alltid sagt sig hata och arbeta emot, klart folk börjar fundera och undra vad som hänt med partiet. 

Medborgarkontrakt har konkurrerats ut av mänskliga rättigheter och idealet om alla människors lika värde? Hur kunde det ske?

– Det är den stora frågan. För mig: i grund och botten handlar allt om ordet jag älskar – tillit – att man är beredd att avstå en del av sin inkomst till förmån för den som bryter benet och att man får tillbaka när man själv bryter benet. Det är det kontraktet handlar om. När det börjar gå sönder genom allmänna formuleringar om mänskliga rättigheter samtidigt som man konkret märker att kön till canceroperationen blir för lång, eller när barnens behov i skolan inte blir tillgodosedda, då blir fina ord om mänskliga rättigheter värt noll och intet. 

Välfärdsstaten är ju något historiskt nytt och väldigt ovanligt globalt. Är det ens möjligt att på gruppnivå förstå abstraktionen välfärdsstaten om man från födseln inte är socialiserad in i den?

– Det är möjligt för många men uppenbarligen inte för alla. Välfärdsstaten bygger i grunden på en nationalistisk tanke. Det måste man våga erkänna. Den kräver mycket av oss som är en del av den, att man gör rätt för sig och inte ligger andra till last. Det där har börjat luckras upp. Vi tänker, naivt, att den är så bra att vi utgår från att alla vill bli en del av den och snabbt anpassar sig. Många gånger har det funkat men alltmer sällan. Vi kan inte ha fri dragningsrätt från hela världen. För mig är detta helt okontroversiellt. Man brukar säga att man inte kan ha för många barn på en förskola om man ska hinna med alla barn och man kan inte ha för många äldre på ett boende om alla ska få bra vård. Det finns begränsningar i system. 

Hur har invandringen till Eskilstuna sett ut? 

– Vi har haft en otrolig inflyttning genom den här förbannade EBO-lagen där människor har sökt sig till Eskilstuna. Vi har haft 1 000 personer per år de senaste tio åren för att man söker sig till landsmän och släktingar. Jag tror inte att regeringen medvetet offrade våra system, men man förstod inte vad konsekvenserna skulle bli. Man tänkte att det ordnar sig, det hade gått bra med finnarna, med jugoslaver, italienare och kristna irakier. Men sen hände något. 

Socialdemokraterna brukade vara ganska återhållsamma i synen på invandring? 

– Olof Palme var jättebestämd i att Sverige inte kan ha ett större flyktingmottagande än vad landet klarar av. Det finns något citat från honom att invandringen måste dimensioneras efter välfärdsapparatens förmåga. Han talade om att bygga demokratier, att stötta undergroundrörelser för att störta diktaturer, ta makten och rätta till situationen hemma. Men på något vis blev det fult att prata om en socialdemokratisk paradgren att hjälpa folk på plats, snarare än att riskera vår egen välfärdsstat.

”Just i dag är det 7 000–8 000 personer som inte gick till jobbet i morse här i Eskilstuna.”

Hur ser situationen ut i Eskilstuna?

– Arbetslösheten är den riktigt stora frågan. Innan pandemin var arbetslösheten bland inrikes födda fem-sex procent, rätt okej för en industristad. Bland utrikesfödda 30 procent. De som är långtidsarbetslösa ökar och sådant brukar bita sig kvar länge. Följdverkningen av detta är att man inte har någon inkomst och ofta inte är kvalificerad till a-kassan. Då är det försörjningsstöd som gäller. Det är stora pengar, en bra bit över 200 miljoner kronor om året. Det går inte i en arbetarstad att bygga ett samhälle där vi ska betala så mycket pengar i försörjning åt folk. 

Hur ser utbildningsnivån ut bland utlandsfödda?

– I SFI har vi tre kategorier. Kategori 3 består av dem som kommer och har med sig en utbildning, läkare eller lärare där det mest handlar om att lära sig språket och att få sin utbildning validerad. I kategori 2 har du kanske en gymnasieutbildning, här är det lite längre resa. I kategori 1 har du knappt grundskola. Vi har noll personer, kanske en, i kategori 3, några i kategori 2. Resten i kategori 1. 

– Just i dag är det 7 000–8 000 personer som inte gick till jobbet i morse här i Eskilstuna. 

Du brukar tala om andra flyttmönster än förr?

– Vi studerar noga inflödet till staden. Förr flyttade man dit det fanns jobb och bostäder. Av någon anledning söker sig många till Eskilstuna och vi försöker förstå varför. Jag tror att det handlar om nätverk, klanstrukturer och nätverk. Vi kan se att om någon flyttar härifrån, kanske till Stockholm, följer några hundra med efter ett tag. Och vice versa.

Hur motarbetar man sådant?

– Här får man inte längre hyra en allmännyttig lägenhet om man har etableringsersättning eller försörjningsstöd.

Kan det inte leda till att folk då i stället bor svart. 

– Jo, men därför har vi rigorösa kontroller, vi letar felaktiga utbetalningar, letar olagliga kontrakt. Vi tvingas alltså lägga skattepengar på kontrollfunktioner. 

Hur länge har ni gjort det och har det gett resultat?

– I två tre år. Vi har dragit tillbaka ett 100-tal hyreskontrakt. Det är en process som måste drivas genom hyresnämnden. Vi måste ju ha bevis för vad som hänt. Allmännyttan är en gemensam tillgång och vi kan aldrig acceptera att den används till den typen av… jag ska inte svära, men det är ju, återigen, naiviteten, att vi har tillåtit detta att växa fram.

En viss nivå av fusk klarar ett samhälle eftersom inget samhälle kan vara perfekt. Men någonstans finns en gräns för när det blir ohållbart? 

– Vi har nog passerat den gränsen på vissa områden. Det slår igenom på område efter område. En konstig parallell, kanske, men om en kommun inte sköter sin myndighetsutövning mot restaurangbranschen där den ena krögaren får komma undan med vilken skit som helst medan en annan granskas och torskar, då skapar det misstro mot samhället, staten. Det går inte att bygga ett socialdemokratiskt samhälle på det viset. 

Är de politiska skillnaderna egentligen så stora mellan borgare och socialdemokrater. Är vi inte alla mer eller mindre socialdemokrater?

– Jag jobbar ihop med centerpartister och moderater och det går ganska bra. Jag kan bli så provocerad över den nationella nivån. Jag förstår att det måste finnas spänningar, konfliktlinjer mellan partierna i riksdagen. Men man letar ju efter, hittar ju verkligen på konflikter.

Kan du nämna någon fråga?

– Migrationsfrågan. Den är ju helt absurd. Historiskt har S och M alltid gått armkrok ända tills Reinfeldt gjorde upp med Miljöpartiet. S borde ha protesterat högljutt men var inte moget för det då. I denna fråga måste partierna hitta tillbaka till varandra. 

Hur kan det vara sådan skillnad lokalt och nationellt. 

– Jag vet inte om det är något i luften i riksdagshuset, eller i vattnet runtomkring… Det är svårt att förstå. Alla gapar och skriker och det bygger inte förtroende hos svenska folket. Vad skulle hända om Stefan Löfven sa: ”Ja, jag delar Ulf Kristerssons analys och slutsatser i migrationsfrågan, jag är inte helt enig i hur vi ska ta oss fram till en lösning, men det här skulle jag gärna vilja prata om. Eller om Åkesson och Kristersson sa något liknande när Löfven uttryckt något i ämnet. Det är klart vi ska ha politiska strider, polarisering, granskning, men man kan fan inte tjafsa om allt. 

I Eskilstuna är SD stora, runt 20 procent av rösterna. Hur hanterar ni dem? 

– Vår drivkraft har inte varit att stänga ute dem. Vårt ansvar har varit att ta ansvar för Eskilstuna. Jag har alltid bjudit in alla partier till våra gruppledaröverläggningar. Vänsterpartiet är välkommet liksom SD. Vi vrider och vänder på frågor. Helt okontroversiellt. 

– Det var debatt efter valet. SD och Kartellen (KD, M, L, Mp och V) blev exakt lika. Då skulle andre vice ordförandeskapet tillsättas. Kartellen krävde då att vi från majoriteten skulle fatta beslut om att SD inte skulle få den rollen. Jag vägrade. Ni får lotta, ni får bli överens, sa jag. Sitt ner och ta en kopp kaffe med varandra och kom fram till något. Då kom riks-TV hit och ville intervjua mig om att vi hjälpte SD till makten. Men Eskilstunaborna hade ju röstat på dem. Då ska de ha det inflytande som systemet tillåter. 

Ni har problem med kriminalitet i staden med skjutningar och senast med bränder efter att gängledaren greps. Vad beror det på?

– Eskilstuna har ett geografiskt läge som innebär att vi påverkas av det som händer i andra städer. Vi ligger tajt med Västerås, Örebro, Stockholm, Södertälje, alla inom en timmes radie. Vi märkte när svångremmen drogs åt kring Södertäljenätverket att det hoppade hit.

Den senaste händelsen då?  

– Det är en individ som tillskansat sig det mesta av inflytandet i den här sektorn, han har haft monopol på narkotikamarknaden. Han greps men gav sannolikt en kör-order om att gängen ska ställa till med djävulskap och man satte eld på ett tjugotal bilar. På något sjukt ironiskt sett är allt det här ett tecken på att vi lyckats störa deras verksamhet. Det här var en rekyl på det arbete vi gör mot kriminaliteten, men det är bara att hänga i. Om man försöker strypa någon med sina bara händer så sprattlar det rätt länge innan man är färdig. 

Om nationen kallar och du får frågan om att bli minister eller jobba i riksdagen?

– Jag har aldrig ens tänkt hålla på med det här. Jag skulle ju vara lärare. Just nu har jag privilegiet att jobba för världens bästa stad. Jag älskar Eskilstuna med alla dess fel och brister. Nu har vi nyetableringar av företag: Amazon, Coops stora lager som ger massor av jobb och högskolan som blir universitet. Det händer så mycket positivt. 

– Jag har tre små barn, en hustru som är lärare. Jag gillar att jobba nära dem jag jobbar för. 

– Om jag får frågan nationellt får vi ha familjeråd. Frågan är: kan jag vara mig själv där. Jag kanske måste skaffa mig klippkort till konstitutionsutskottet om jag fortsätter tänka och skriva högt. Om svaret är: ja, du får fortsätta vara dig själv, då kan man kanske fundera över det.

TEXT: Per Brinkemo

Journalist, författare och krönikör på Bulletin