Hela mitt vuxna liv har jag starkt försvarat aborträtten och skjutit ner alla motståndares tankar kring att en abort trots allt släcker ett liv. Mitt resonemang var att de är foster, inte barn, vilket även verkar vara den allmänna uppfattningen bland förespråkarna för abort.

Missförstå mig rätt nu, rätten till abort fyller en viktig funktion, även när den inte är medicinskt motiverad. Det finns fall där vi kan se missbildningar, barn som blir gravida, våldtäkt eller incest, eller helt enkelt där barnet är oönskat av båda föräldrarna. Alla dessa är ytterst legitima och deras rätt till abort är självklar för mig.

Jag själv är mamma till två underbara döttrar, men jag kan för mitt liv inte tänka mig att skaffa en till. Skulle jag bli gravid idag hade nog tanken på abort dykt upp mer än en gång, och hade jag inte varit gift och detta hade varit en produkt av ett ”engångsligg” hade jag tveklöst velat få det ur världen. Men om vi nu säger att den här mannen faktiskt hade önskat att behålla barnet mer än något annat, och att han var villig att ta hand om barnet själv. Är det då verkligen rätt av mig att neka honom den möjligheten?

Jag tänker på mina barn och allt jag hade missat om jag hade valt att inte fullgöra graviditeterna. Jag tänker då också på den hjälplösa blivande pappan, ur ovan nämnda scenario, som mer än något annat vill kunna uppleva dessa stunder – och mitt hjärta går sönder.

Jag har full respekt för att man kanske inte vill bära ett barn man inte själv vill behålla. Det kan vara olägligt, smärtsamt, och i vissa ovanliga fall rent farligt. Jag tänker också att jag som vuxen kvinna då valde att gå till sängs med en man jag knappt känner, oavsett om skydd användes eller inte. Vad ger mig rätten att släcka ett liv som faktiskt är önskat av den andra parten?

Jag anser att rätten till ens egen kropp och sitt eget självbestämmande är en grundläggande mänsklig rättighet. Självklart ska jag få bestämma över min egen kropp, men detta gäller under förutsättningen att jag inte skadar någon annan, såvida det inte är i självförsvar. Jag kan inte med gott samvete hävda att ett frivilligt avslutande av en graviditet passar in där, i alla fall inte om barnet hade kunnat hamna hos en kärleksfull pappa, och jag vald att terminera av bekvämlighetsskäl.

Hela mitt argument kan anses sentimentalt och moraliskt styrt, men det finns en annan aspekt som får mig att tänka i dessa banor. Befolkningsökningen börjar stagnera i Europa och allt färre barn föds per kvinna. Många liv som hade kunnat vara uteblir för oss inhemska européer som utövar vår rätt till abort flitigt, medan invandrade kvinnor ofta väljer att behålla. Skulle europeiska kvinnor välja att fullfölja graviditeterna i högre grad hade folkutbytet i Europa inte varit lika snabbt och omfattande.

Frågan är visserligen både sentimental och moralisk, men vi får aldrig glömma att den även har många objektiva inslag. Frågan handlar i slutändan om huruvida det endast är kvinnans vilja som är legitim, eller om andra berörda ska få ha en talan.

Linn Johansson Leinonen (SD)

Student, krönikör och opinionsbildare

Följ Linn på X HÄR

Följ Linn på Facebook HÄR