Facebook noscript imageJonsson: Dags för avradikalisering av Gaza
Krönikörer
Jonsson: Dags för avradikalisering av Gaza
Solnedgång över Khan Younis, Gaza, i söndags. Det är inte bara byggnaderna som behöver återuppbyggas Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT
Solnedgång över Khan Younis, Gaza, i söndags. Det är inte bara byggnaderna som behöver återuppbyggas Foto: Jehad Alshrafi/AP/TT

I årtionden har palestinierna matats med hetspropaganda mot Israel. Som ett led i fredsskapande måste människorna avradikaliseras på samma sätt som Tyskland avnazifierades efter andra världskriget.

Efter andra världskriget genomgick två av de mest brutala krigsmakterna, Japan och Nazityskland, en avradikaliseringsprocess. Processen innebar flera åtgärder i båda länderna, bland annat att arrestera och ställa brutala krigsherrar inför rätta.

När det gäller hanteringen av Nazityskland är det mest kända fallet Nürnberg-rättegångarna, där tyska generaler och ledare dömdes för krigsbrott och folkmord. En annan åtgärd för att förhindra att både Tyskland och Japan åter skulle bli krigshetsande imperier var att reformera deras skolsystem för att forma en ny generation tyskar respektive japaner.

Nu behöver Gaza och Västbanken, likt Nazityskland och Japan, avradikaliseras från de extremistiska idéer — antisemitism och islamism — som många palestinier indoktrineras i redan som barn. Palestinska skolmaterial, vare sig de kommer från Palestinska myndigheten eller UNRWA, lär palestinska barn att förneka Israels existens, att det inte finns något hederligare än martyrskap och jihad, samt att idoliserar tidigare terrorister som mördat israeler. En av de mest kända är Leila Khaled, som länge hyllats i vissa palestinska skolmaterial.

Att FN möjliggjort att palestinier ärver en flyktingstatus — och att skolmaterial, finansierat med västerländska skattepengar, förnekar den israeliska statens existens, beskriver hela Israel som palestinskt och kallar israeler “bosättare” — är farligt. Kombinationen göder en identitetskris där allt fler söker sig till extrema rörelser som Hamas, som paketerat en identitet kring att vara “frihetskämpe mot de onda sionisterna”.

Radikaliseringen i Gaza är djup. Det syns inte bara när delar av civilbefolkningen hyllar 7 oktober-attacken genom att paradera på Gazas gator, utan också när stora folkmassor samlas vid Hamas spektakel. Spektaklen handlar inte bara om PR-jippon i samband med att gisslan släpps — folkmassor samlas även när Hamas avrättar palestinier som anklagas för att vara kollaboratörer. Avrättningarna påminner om äldre tiders brutala skådespel; skillnaden i dag är att folkmassorna med sina mobilkameror kan filma avrättningarna.

Västerländska politiker, särskilt europeiska, talar ofta om att “bana väg för en tvåstatslösning”. Samma politiker vill dock inte gå till kärnan av problemet — nämligen radikaliseringen — som västvärldens politiker delvis är ansvariga för genom villkorslös finansiering.

Jag kan inte säga exakt vilka åtgärder som måste genomföras för att uppnå verklig fred i Gaza och på Västbanken. Men det jag tror behövs är att Hamas både militära och politiska makt måste upphöra, samt att Gaza och Västbanken avradikaliseras genom olika reformer, bland annat inom det palestinska skolsystemet, för att rädda nästa generation i regionen.

Just nu, när Hamas fortfarande är populärt bland delar av den palestinska befolkningen, är det inte en fråga om om Hamas kommer försöka igen, utan när det sker.

Kommer omvärlden — med 7 oktober-attacken som färskt minne — att tillåta att en ny generation växer upp i Gaza, indoktrinerad att förakta Israel och världens judar, för att sedan ansluta sig till Hamas elitenhet Nukhba och en dag skryta om sina dåd för sin familj?

Christoffer Jonsson