
Den senaste tidens händelser i Iran är nära kopplade till 7 oktober-attacken. Denna skulle knäcka Israel, men snarare verkar det ha varit det israeliska svaret som knäckt angriparna. Detta skriver Christoffer Jonsson.
Genast när USA och Israel attackerade den islamiska regimen i Iran kom fördömanden från vänstern. Fördömandena kom från debattörer och politiker som länge, på tryggt avstånd, kunnat säga att de står upp för det iranska folket.
En av dessa är Centerpartiets EU-parlamentariker Abir Al-Sahlani, som efter mordet på Mahsa Amini klippte av sitt hår i kammaren. Men när den hjälp som iranierna länge önskat sig kom, kritiserade hon den militära aktionen mot en av världens mest brutala regimer, som har förtryckt det iranska folket i nära 50 år.
Feministiskt initiativ, som påstår sig vara det mest feministiska partiet – därav namnet – fördömde vad de kallade ”den sionistiska attacken”. Det är uppenbart att det i västvärlden för flera politiker och partier har varit viktigare att framstå som goda än att de facto göra gott. Deras värdegrund, som de gjort till politik, resulterar i att status quo i regionen bevaras. Politiker kan fördöma våldet i Iran hur mycket de vill, men det krävs handling för att stoppa det – vilket USA och Israel genom operation ”Roaring Lion” har visat.
Runt om på världens gator firar iranier att Israel har eliminerat ayatolla Khamenei. Jag har noterat ett stort antal unga iranier på sociala medier som tidigare aldrig talat politik och som nu öppet delar sin glädje över att massmördaren Khamenei är död. För dessa iranier handlar det inte om politik, utan om frihet – något som ayatolla Khamenei och hans regim har berövat det iranska folket i decennier.
Dagarna efter attacken den 7 oktober skrev ayatolla Khamenei: ”De tyranniska sionisterna: Nederlaget lördagen den 7 oktober är något ni aldrig kan höja er över – ni har orsakat denna olycka.” Där drog ayatollan uppenbart en felaktig slutsats. Vad har skett sedan oktober 2023?
På Gazaremsan har toppledare som Yahya Sinwar eliminerats, och den militära förmågan har kraftigt reducerats.
I Libanon har toppledaren Hassan Nasrallah eliminerats. Även den militära förmågan har där, likt Hamas, kraftigt reducerats – bland annat genom den så kallade ”personsökarattacken” 2024.
I Syrien blev det oroligt för Bashar al-Assad, den islamiska regimens närmaste allierade, när han förlorade Hizbollahs stöd efter organisationens förluster mot Israel. Detta ledde till att Assads regim störtades av islamistiska grupper och att han själv flydde till Ryssland.
Alla attacker mot proxygrupper som Hizbollah och Hamas under de senaste åren har lett oss till det ögonblick där regimen i Iran har blivit så pass svag att det nu finns en chans att den och hela dess revolutionsgarde faller.
Likt Nazitysklands planer om ett ariskt rent världsherravälde har den islamiska regimens planer på att krossa den judiska staten Israel och härska över Mellanöstern blivit tillintetgjorda.
Vad gäller Irans framtid har allt fler politiker lyssnat på det iranska folkets önskan att kronprins Reza Pahlavi ska återvända. Klimatminister Romina Pourmokhtari har bedömt kronprinsen som en bra övergångsledare. Moderata ungdomsförbundet (MUF) kräver att regeringen legitimerar kronprinsen och inleder dialog med honom. Även Kristdemokraternas EU-parlamentariker Alice Teodorescu Måwe har ställt sig bakom Pahlavis konkreta plan för en övergång till ett fritt och demokratiskt Iran.