I Danmark har man redan länge talat klarspråk. En analys från Finansministeriet 2023 visar att invandrare och deras barn från MENA-länder kostar staten 24 miljarder danska kronor per år, med ett genomsnittligt nettobidrag på –74 000 kronor per person. Bara 13 procent i gruppen bidrar positivt till de offentliga finanserna.

Källan är inte någon högerdebattör, utan Danmarks eget finansdepartement: ”Indvandreres nettobidrag til de offentlige finanser 2019”. Siffrorna blev en väckarklocka, och Danmarks politiska kurs justerades snabbt därefter. Retoriken förändrades, men också politiken.

Nederländerna bekräftar mönstret

En färsk studie från IZA Institute of Labor Economics (Van de Beek m.fl. 2023) kommer fram till samma sak. Den livstidsjusterade nettoeffekten för icke-västerländska invandrare i Nederländerna är –275 000 euro. För vissa grupper, särskilt asylinvandrare från MENA-regionen, kan siffran i extrema scenarier uppgå till –600 000 euro per individ.

Det betyder inte att varje person kostar så mycket, men att helhetsbalansen för gruppen är starkt negativ. Arbetsmarknadsdeltagandet är lågt, utbildningsnivån svag och bidragsberoendet högt.

Sverige – bäst i världen på självbedrägeri

Samma mönster återkommer i Sverige. Finanspolitiska rådet, SCB och ESO har visat att skillnaden i sysselsättning mellan inrikes och utrikes födda består i decennier. Bland flyktingar försörjer sig bara runt hälften själva, även efter 15 år i landet.

Trots detta fortsätter svenska regeringar och myndigheter att tala som om migration vore en tillväxtmotor. Man hänvisar till ”ökad BNP”, men missar att BNP per capita har stått stilla i nästan tjugo år. Fler människor betyder större ekonomi, ja, men också fler som ska försörjas.

De sålde volym som framgång

När den totala BNP steg tolkades det som bevis på att invandringen fungerade. Men det var en statistisk illusion. Välfärdssystemen började blöda, trycket ökade i skola, vård och bostäder, och förklaringarna handlade om ”resurser” snarare än om politikens egna beslut.

I själva verket förväxlade man två helt olika modeller: arbetskraftsinvandring som i vissa enstaka fall kan behövas, och asyl- och anhöriginvandring till redan generösa system som gör motsatsen.

För att vara tydlig: Att tro att vi behöver en större arbetskraftsinvandring till låg- eller medelkvalificerade arbetstillfällen är helt enkelt fel. Det kan i vissa enstaka fall behövas för specialkompetens, som exempelvis säsongsarbetare inom jordbrukssektorn.

Moral ersatte matematik

Varför kunde det bli så här? För att den politiska logiken förändrades. På 1970- och 80-talet handlade migration om arbetskraft. På 2000-talet blev den en moralisk symbolfråga. Kostnadsdiskussionen sågs som hjärtlös, och ekonomisk realism misstänkliggjordes.

”Vi har råd.” ”De kommer bidra.” ”De räddar våra pensioner.”

När forskare försökte påtala problemen, som Joakim Ruist och Tino Sanandaji i Sverige, svarade politiken med etiketter, inte argument.

Ett system byggt på tillit håller inte för självbedrägeri

Politikerna ljög inte alltid, men de förenklade medvetet. De ville vara goda, progressiva, stå på ”rätt sida av historien”. Men vad är mest oetiskt: att tala sanning, eller att ruinera ett system byggt på tillit?

I dag ser vi resultatet: välfärd i kris, rekordhögt skattetryck, växande försörjningsbörda och en befolkning som tappat förtroendet för makten. Det är inte hat som växer. Det är tröttheten på lögner.

Siffrorna ljuger inte

Den största lögnen var inte beloppen, utan illusionen att man kunde ignorera dem. Samhällsekonomin bryr sig inte om känslor. Förr eller senare kräver verkligheten det den alltid kräver: räkenskap.