Förtroendet för mainstreammedia kollapsar. I USA tappar nästan alla stora nyhetssajter läsare. CNN –34 %. Fox –25. Forbes halverad. Enda vinnaren? Substack, där skribenter skriver direkt till sin publik. Sverige ligger efter – men på samma väg.

Det är lätt att tro att mediekrisen handlar om teknik, algoritmer och nya vanor. Det gör den inte. Den handlar om förtroende – och förtroende dör inte av slump, det dör av arrogans.

Under många år kunde redaktionerna luta sig mot en självklar roll: de var de som berättade hur det egentligen låg till. De satte agendan, valde orden, bestämde vilka frågor som var ”relevanta”. Publiken litade på dem. Men så småningom började något skava. Folk kände att berättelsen inte riktigt stämde med verkligheten de såg omkring sig.

De flesta journalister är inte onda eller korrumperade. De tror att de gör gott. Men just där uppstår problemet. När man är övertygad om att man har rätt, blir det lätt att styra narrativet – inte av illvilja, utan av övertygelse.

Då börjar man välja bort fakta som stör bilden, tona ned det som inte passar, undvika perspektiv som riskerar att tolkas ”fel”. Det sker inte i hemliga rum. Det sker varje dag, i god tro. Men god tro räcker inte särskilt långt när publiken börjar märka mönstret.

Journalistiken brukade granska makten. I dag är den makten. När nästan hela kåren tänker likadant, röstar likadant och lever på samma sätt, tappar man det som gör journalistiken värdefull: friktionen, kollisionen, tvivlet. Det blir ett eko av speglar.

Man bekräftar varandra, intervjuar varandra, citerar varandra. Det är bekvämt, men också dödligt för trovärdigheten.

Svenska medier ligger efter USA, men kurvan pekar åt samma håll. Förtroendet för public service är fortfarande högt, men det sjunker – särskilt bland yngre. De tittar inte på Rapport. De lyssnar inte på Studio Ett. De litar mer på en podd, en skribent på Substack, eller en tråd på X.

Och det borde oroa mer än alla klimatmål i världen.

Människor flyr inte till alternativmedia för att de hatar journalistik, utan för att de saknar den. De längtar efter röster som låter mänskliga. Som inte predikar. Som inte låtsas veta allt. Det är inte radikalism – det är ett behov av autenticitet.

I dag förväxlas mod med moralism. Objektivitet ses som feghet. Att problematisera fel ämne kan kosta jobbet. Resultatet är en journalistik som hellre formar verkligheten än försöker förstå den. Och då är det bara en tidsfråga innan verkligheten slår tillbaka.

Det fina med kriser är att de ibland gör nytta. Kanske behövdes just den här kollisionen för att journalistiken ska hitta hem igen. Det kräver inte fler riktlinjer eller PR-kampanjer. Det kräver bara något som borde vara självklart: att våga vara nyfiken, att våga tvivla, att våga beskriva världen som den är – inte som man önskar att den vore.

Det är där förtroendet kan börja byggas igen. Inte i pressmeddelanden, utan i texten.