Världen går från amerikansk dominans till en kinesisk-amerikansk maktkamp. Det tycks de flesta vara överens om. Men en internationell ordning med två motpoler är varken oundviklig eller eftersträvansvärd. Fyra poler vore bättre. Det skriver Daron Acemoğlu, professor i nationalekonomi vid MIT.
CAMBRIDGE – Donald Trump har krympt USA:s globala betydelse. Samtidigt har han vägrat acceptera Kinas växande inflytande. Hans tid som president har därför kommit att representera den unipolära epokens sista suck. Många utgår från att den enpoliga världen efter Kalla kriget kommer att upphöra och ge plats åt en bipolär ordning, dominerad av USA och Kina. Men en sådan utveckling är varken oundviklig eller eftersträvansvärd. Snarare finns det goda skäl att arbeta för en värld där Europa och de framväxande ekonomierna tar en mera ansvarsfull roll.
Det råder ingen tvekan om utvecklingen. Världens ekonomiskt mest framgångsrika autokrati, Kina, har redan har skaffat sig ett betydande, geopolitiskt inflytande. Både i Asien och inom andra områden i världen. Under de två senaste globala kriserna – finanskollapsen 2008 och den pågående pandemin – har kommunistpartiet i Kina kvickt anpassat landets nationalekonomiska åtgärder till de förändrade omständigheterna. Därmed har man ytterligare stärkt sitt grepp om makten.
Länder som inte vill gå i USA:s ledband vänder sig nu vanemässigt till Kina för inspiration och, allt oftare, materiellt understöd. Vad skulle då kunna vara mera naturligt än att Kina träder fram som en av två globala maktpoler?
Men en bipolär värld skulle vara mycket instabil. En sådan ordning skulle öka risken får våldsamma konflikter (enligt Thukydidesfällans logik). Om den befästs skulle varje lösning på globala problem vara beroende av de två härskande makternas intressen.
Tre av mänsklighetens svåraste utmaningar skulle antingen försummas eller förvärras.
Den första utmaningen gäller hur allt mer makt koncentreras till big tech. Teknologi framställs ofta som den viktigaste konfliktytan mellan USA och Kina, men likheterna mellan de två länderna är betydande. Båda siktar på att styra människor genom att utveckla algoritmer för digitala plattformar och artificiell intelligens (AI). De används av regeringar och företag för att övervaka och kontrollera sina medborgare.
Givetvis finns det skillnader. USA:s regering delar big techs vision och har blivit industrins tjänare. Kinas teknologiska jättar förblir underkastade regeringen och tvingas följa dess agenda. Exempelvis visar nya forskningsresultat hur Kinas forskning och utveckling inom AI styrs av efterfrågan hos lokala, politiska makthavare. Hur som helst är det osannolikt att något av länderna kommer att ställa några högre krav på personlig integritet och annat skydd för vanligt folk. Ännu mindre troligt är att man styr om AI-forskningen, så att dess fördelar blir mindre svävande och kommer de många människorna till godo.
Vidare skulle mänskliga rättigheter och demokrati nedprioriteras i en bipolär värld. Med det växande förtrycket i Kina kan USA vid en jämförelse tyckas förbli en förebild vad gäller dessa värden. USA:s principiella åtaganden för demokrati och mänskliga rättigheter är dock svagt. Det tas rent generellt knappast på allvar i omvärlden. USA har trots allt störtat demokratiskt valda, men inte tillräckligt medgörliga, regeringar i Latinamerika, Asien och Afrika. Och när man skänkt stöd åt demokratin i länder som Ukraina har det vanligen funnits dolda motiv, exempelvis strävan att stå emot och försvaga Ryssland.
Den tredje betydande frågan som förmodligen inte kommer att tas på stort allvar i en kinesisk-amerikansk, bipolär värld är klimatförändringen. På senare år har Kinas stöd för internationella avtal om att minska utsläppen uppfattats som starkare än USA:s. Men de båda supermakterna är inte bara de länder i världen som står för mest utsläpp. Båda utgår dessutom från energi-intensiva ekonomiska modeller. Kina kommer också fortsatt att vara beroende av tillväxt inom tillverkningsindustrin. Samtidigt fortsätter konsumenter och tillväxtbranscher (som digitala moln) att driva en stark efterfrågan på energi i USA. Och man kan förvänta sig att båda sidornas kortsiktiga intressen att skaffa sig ett ekonomiskt övertag kommer att väga tyngre än alla andra länders intresse för en snabb omställning till grön ekonomi.
Alla dessa problem skulle förmodligen tas på större allvar i en värld med två ytterligare poler. De skulle kunna utgöras av EU och ett konglomerat av framväxande ekonomier. De sistnämnda kanske formerade inom ramen för en ny sammanslutning – ett E10 – som omfattar Mexiko, Indien, Indonesien, Malaysia, Turkiet, Sydafrika, med flera. En sådan fyrpolig värld skulle inte på samma sätt peka mot ett nytt kallt krig. Den skulle medföra ett vidare spektrum röster inom det globala ledarskapet.
EU har redan av egen kraft vuxit fram som ledande vad gäller värnet för personlig integritet och reglering av big tech. EU har skaffat en stark ställning att stå emot algoritmisk automatisering. Visserligen är det huvudsakligen amerikanska och kinesiska företag som orsakar bekymmer vad gäller personlig integritet, konsumentstyrning och förlorade arbetstillfällen till AI. Men den europeiska marknaden är så stor och viktig att den kan påverka hela den globala spelplanen.
En strategisk pol som företräder framväxande ekonomier kan dock ha ytterligare konsekvenser. Om AI fortsätter att ersätta människor på arbetsplatserna kommer de största förlorarna vara de framväxande ekonomierna. Deras konkurrensfördel är just tillgången på mänsklig arbetskraft. Nu minskar automatiseringen mängden arbetstillfällen som annars skulle ha flyttats till dessa ekonomier. Då är det av avgörande vikt att de får en röst i den globala debatt som kommer att bestämma hur ny teknologi ska utformas och användas.
Europa och de framväxande ekonomierna skulle också kunna bilda en front i kampen mot fossila bränslen. EU har blivit världsledande i att reducera koldioxidutsläpp. Samtidigt har de framväxande ekonomierna ett akut behov av att motarbeta klimatförändringar. De kommer ju att drabbas oproportionerligt hårt av den globala uppvärmningen (trots att de har bidragit minst till själva problemet).
En värld med fyra poler kommer förvisso inte att vara botemedlet för alla problem. En värld med en mängd olika röster och potentiellt fler opportunistiska koalitioner kommer att vara långt svårare att hantera än den nyligen avsomnade unipolära världen. Brasilien, Mexiko, Indien och Turkiet styrs alla av auktoritära ledare. De vill tysta sina motståndare, självständiga medier och civilsamhällets gemenskaper. Europa kommer oundvikligen att hamna i ett motsatsförhållande till detta block i frågor om mänskliga rättigheter och demokrati.
Men också i ett sådant läge skulle en fyrpolig värld vara mera hoppingivande än det bipolära alternativet. Att få dessa länder att träda in i det internationella sammanträdesrummet skulle göra dem mera villiga att samverka med oppositionen på hemmaplan. Dessutom kan de framväxande ekonomierna bara arbeta tillsammans i enad front om de överger sina värsta auktoritära, nationalistiska och destruktiva beteenden. Att bereda vägen för en värld med fyra poler kan på så vis ge oväntade fördelar.
Daron Acemoğlu, professor i nationalekonomi vid MIT och författare (tillsammans med James A Robinson) till Why Nations Fail: The Origins of Power, Prosperity and Poverty (2013) och The Narrow Corridor: States, Societies, and the Fate of Liberty (2019).
Översättning: Bulletin. Copyright: Project Syndicate.
