KRÖNIKA. Covid-året påverkade mig inte. Eller kanske gjorde det det. Kanske tog mitt liv en vändning som inte hade skett ett annat år, ett ”normalt” år. Men det känns inte så. Mitt arbete påverkades inte. Min inkomst skadades inte allvarligt. Ingen jag känner dog eller led svårt av sjukdomen. Och ändå ... Låt mig berätta vad som hände, så kanske du kan bedöma med den utomståendes blick, ur fågelperspektivet, med en känslomässig obundenhet.
Ungefär sex månader innan utbrottet kom, i september 2019, hade min flickvän, M, och jag en stor kris. Vi lyckades rida ut stormen och bli ihop igen, men vi ändrade på en sak. Vi slutade att försöka få barn. Jag insåg att mina två döttrar från mitt första äktenskap räckte för innevarande livstid. Hon ville fortfarande bli förälder men kände att det inte var rätt att belasta mig, eller vårt förhållande, med det. Så i början av 2020 inledde hon ett försök att bli med barn genom ett fertilitetslaboratorium. Den tilltänkte fadern var en god vän som gärna delade föräldraskapet med henne.
M är delägare i en av Tel-Avivs coolaste barer, en plats som var ett andra hem för många ledande figurer inom Israels bio-, TV-, litteratur-, konst- och modescener. När coronan slog till i mars blev hon inte bara av med arbete och inkomst. En möjligen ännu större förlust var att hon blev berövad sitt kall och sin identitet, som den lysande, passionerade, roliga och omtänksamma värdinnan, knutpunkten för hundratals sociala interaktioner varje kväll. Först tyckte hon att förändringen var toppen. Efter att ha jobbat häcken av sig i fyra år hade hon äntligen lite egentid, lediga kvällar. Hon bombarderades inte längre med meddelanden om bordsbokningar, slapp att konstant behöva lösa medarbetarkriser och friktion mellan chefer och anställda. Så klart fick faktumet att resten av världen stängdes ner samtidigt det att kännas märkligt, sci-fi-igt, oundvikligt.
För min del fortsatte jag att arbeta med TV-projektet jag hade börjat med i februari, min medförfattare var i New York och kunden i Los Angeles, så även utan covid hade kommunikationen skett via Zoom och skrivandet hemma. Arbetet med romanen som jag fortfarande arbetade på segade sig vidare. Mina döttrars skola övergick till distansundervisning, som de verkade klara av bra, och de träffade fortfarande sina många vänner varje dag. Även före pandemin var jag inte mycket för att gå på bio, teater, äta, dricka eller dansa, och plötsligt hade jag fler kvällar med min arbetslösa flickvän. Så i stort förändrades livet inte mycket för mig.
Men i maj 2020 tyckte M att vi skulle ”lufta” vårt förhållande. Vi diskuterade inte de exakta villkoren för "luftning", men efter tre och ett halvt år tillsammans godtog jag att hon behövde mer tid för sig själv, och jag var också nyfiken på att njuta av min egen frihet. En månad senare kändes det dock som att vi nog behövde en mer konkret definition, så jag föreslog en paus på tre månader. Var och en på sitt håll, tid för reflektion. Ganska direkt efter att vi inlett uppehållet, blev M gravid.
Medan allt detta hände blev saker och ting ganska komplicerade även på nationell nivå. Den 2 mars 2020 hade vi val, för tredje gången inom loppet av ett år, eftersom ingen av de två föregående slutade tillräckligt tydligt för någon att bilda regering. Men den här gången lovade annorlunda, för nu hade vi att göra med covid-19. Och efter den inledande chocken och skräcken till följd av utbrottet av denna okända globala epidemi, förenades våra valda politiker från de två stora partierna – Likud till höger, ledd av Netanyahu, och Blue & White-alliansen med mitten–vänster-profil, ledd av Benny Gantz – i en koalitionsregering som lovade att lägga politiken åt sidan och skapa en krisregering som kunde hantera de brådskande folkhälso- och ekonomifrågorna.
Ett år senare kan vi konstatera att det var en fullständig katastrof. Jag pratar förresten fortfarande om politiken – jag återkommer till min personliga berättelse om en minut, även om jag inte kan utlova en annan utgång. Regeringen fungerade inte. Netanyahu var bekymrad över sin förestående rättegång. Nedstängningar och isoleringar avlöste varandra. Våra säkerhetsstyrkor fick tillstånd att spåra medborgarnas telefoner på ett näppeligen demokratiskt sätt. Hälsoministeriet, som inte fungerade fullt ut ens i goda tider, var på väg att kollapsa. Människor förlorade sina jobb i parti och minut, och fick inte några rimliga alternativ till hjälp. Skolsituationen missköttes med följd att miljontals barn och föräldrar lämnades förvirrade och strandsatta.
Mest irriterande var de ultrareligiösa samfunden, som högaktningsfullt struntade i de nya reglerna – deras skolor höll öppet genom hela nedstängningen, bröllop och begravningar hade tusentals deltagare, ingen gjorde sig besvär att använda masker eller hålla avstånd. Att ingen genomdrev efterlevnaden av reglerna hade rent politiska skäl – Netanyahus ställning är beroende av de ultrareligiösa grupperna för att kunna behålla makten. Han kan inte reta upp dem om han vill överleva politiskt, även om resultatet är höga smittotal och många döda – mycket högre än andra länder som är jämförbara i storlek och geografi.
Ett sverigerelaterat exempel var återöppnandet av Ikea-butiker mitt under den andra nedstängningen, då det hävdades att det inte var ett ”köpcentrum” utan en ”butik på gatunivå”. Ägarna till Ikea i Israel är från samma ultrareligiösa sekt som den dåvarande hälsovårdsministern, och möjligheten att öppningen var politiskt motiverad är svår att bortse ifrån.
Sommaren var hemsk, som den alltid är här. Ni nordeuropéer som avundas vårt väder – kom hit några dagar i juli, augusti så springer ni hem med svansen mellan benen. Och sommaren 2020 var ännu värre än vanligt, med maskerna, med att M och jag separerade, med hennes genomlidande av de tre första, hemska månaderna av graviditeten. När september kom sa jag att jag hatade att vara isär och ville bli ihop igen. Hon sa ja, men sedan, efter några dagar, sa hon att hon fortfarande var osäker.
Vi tog oss igenom några veckors obeslutsamhet tills jag nästan gav upp, men sedan, på något sätt, började slutet av graviditeten närma sig, och hon behövde stöd, och jag sa, glöm definitionen av vår status, jag bryr mig inte, vi tar det som det kommer, låt mig bara vara här för dig nu. Och det gjorde hon. Och vi var nära varandra igen (men utan definitioner), tillbringade kvällarna med att titta på Shtisel på Netflix och äta pasta, och nätterna sovande med hennes bula mot min rygg. Och i början av mars tillbringade jag ett dygn på sjukhuset med M (och fadern), som födde en vacker flicka.
Det som samtidigt hände på ett nationellt plan var vaccinationerna. Efter att Netanyahu insåg att allmänheten inte skulle vara nådig mot honom till följd av den illa hanterade pandemin, siktade han desperat in sig på vaccinationerna. Efter att ha tjatat sönder Pfizers vd på telefon (den senare kallade honom "besatt") under december, när de första positiva resultaten från vaccinationstesterna publicerades, lyckades premiärministern säkra miljontals doser och övertyga företaget om att betrakta Israel som dess globala testfall.
När affären var i hamn lät Netanyahu sin regering falla och kallade till nyval i mars. Hans genomskinliga plan: få alla vaccinerade, öppna ekonomin, få livet att återgå till det normala och sedan gå till val som nationens räddare, som den som besegrade viruset. Mycket riktigt, vaccinet anlände före årets slut och landet gick in i en manisk vaccinationsfas – först gamla och sedan yngre, och i februari hade de flesta israeler över 50 år fått sina två sprutor, vilket katapulterade Israel till toppen av de globala vaccinationstabellerna. I mitten av mars, dagar före valet, hade antalet infekterade, allvarligt sjuka och döda minskat dramatiskt, vilket gjorde det möjligt att efter månader av nedstängning öppna upp restauranger, och till och med biografer, teater, konserter och fotboll.
Det var uppenbart att Netanyahu gjorde allt detta för att rädda sig själv. Men det var också ett av de sällsynta tillfällen när hans egna och allmänhetens intressen sammanföll, och tack vare hans politiska och juridiska desperation lever vi nu i ett praktiskt taget postpandemiskt land.
Nytt liv: en ny bebis, en återöppnad coolaste-baren-i-stan, våren är här och livet har återvänt till det normala. Vad mer kan man önska sig? Jag ville ha tillbaka mitt förhållande. Och det visade sig svårare än att besegra en global pandemi. De första dagarna efter födseln tillbringade vi fortfarande mycket tid tillsammans. Jag väcktes av barnet mitt i natten, jag älskade att hålla henne, mata henne, byta på henne, återuppleva min tid som ung pappa från tio år tidigare. Men då började M glida ifrån mig. Hon tvivlade igen. Och den här gången kunde jag inte hantera det. Jag kunde inte vara tålmodig och vänta igen, för jag visste att det inte fanns något att vänta på.
Om hon inte känner att hon behöver vara med mig efter allt vi har gått igenom, inklusive graviditetens sista tre månader och natten hon födde, då kommer hon inte att behöva mig senare heller. Tror jag. Känner jag. Beklagar jag. Och i alla fall. Jag kan inte stanna här längre och hålla fram mig själv till påseende utan att få något tillbaka. Så jag gick min väg och försöker koncentrera mig på mina skrivprojekt, mina döttrar och den nya, större lägenheten som vi har flyttat till här i Tel Aviv.
Och valresultatet? Jo, trots allt verkar inte covid-19 ha varit den politiska vändpunkt som det först syntes vara. Kanske tog de ut varandra – å ena sidan den misslyckade hanteringen från Netanyahus akutregering, å andra sidan framgångarna med vaccinationerna. Eller så hade ingendera någon nämnvärd inverkan på de två bittert motsatta sidorna i det israeliska samhället.
Hur som helst är resultatet av det fjärde valet på två år återigen ett dödläge, utan tydlig vinnare och ingen tydlig väg ut ur dödläget. Jag vet allvarligt talat inte vart detta land är på väg. Om inget överraskande händer i förhandlingarna mellan parterna under de kommande veckorna, går vi mot en femte valomgång under hösten. Önska oss lycka till. Och M och hennes bebis också – jag önskar dem detsamma, på avstånd.
Assaf Gavron, författare från Israel född 1968. Gavron fick sitt stora internationella genombrott med romanen The Hilltop (Uppe på höjden på svenska, Natur & Kultur).
Översättning: Henrik Annemark.
kultur@bulletin.nu
