Den 26 juli deltog jag, på inbjudan av Reza Pahlavi, i en konferens i München under rubriken ”Nationellt samarbete för Irans befrielse”.

Över 500 iranier samlades. Monarkister, republikaner, borgerliga, socialister, kvinnor och män. Flera hade förlorat sina barn i kampen. Andra bar på ärr efter tortyr, våldtäkt och fängelse.

Alla stod enade bakom Reza Pahlavi, som har ett brett folkligt stöd.

Kronprins Reza Pahlavi, som lever i exil sedan den islamiska revolutionen 1979, kräver inte tronen. Han kräver en folkomröstning om Irans framtida statsskick efter regimens fall.

För honom är det inte statsskickets form som är avgörande, utan dess kvalitet -- ett styre grundat på demokrati, sekularism, mänskliga rättigheter och upprätthållandet av Irans territoriella integritet.

Under konferensen tog Reza Pahlavi ett avgörande kliv mot att förverkliga en gemensam oppositionell organisation genom att presentera tre bärande funktioner, vars uppbyggnad redan är i gång:

• Ett verkställande organ för att föra kampen framåt och upplösas när en övergångsregering bildas i Iran.
• Ett strategiskt rådgivande organ med uppgift att stötta det verkställande organet och, fram till dess att ett folkvalt parlament inrättas, även fungera som ett tillfälligt lagstiftande organ.
• En digital kampanjplattform med syfte att möjliggöra för människor att stödja kampen, bland annat genom att registrera idéer och ge ekonomiskt stöd.

Det är i detta sammanhang avgörande att EU:s beslutsfattare inser allvaret i det hot som den islamiska regimen utgör mot bland annat Europa, och därför ställer sig på det iranska folkets sida under ledarskap av Reza Pahlavi.

Jag ser inget annat alternativ med samma legitimitet och kapacitet som Reza Pahlavi. Det är min akademiska bedömning.

Arvin Khoshnood är statsvetare.