De ofrihetliga Liberalerna är i farten igen. Denna gång är det regeringens nationella samordnare mot utanförskap, Gulan Avci (L), som efter lång tids planering ska föreslå för regeringen att införa förskoletvång för barn så unga som tre år. 30 timmar i veckan ska de vara fast i förskolans intensiva värld - även om föräldrarna har möjlighet att ha dem hemma. Anledningen enligt Avci? Att ”förskolan lägger grunden för att barn lär sig svenska språket […]”.

Va’ sa’? Lär sig inte svenska barn svenska hemma längre? Jo, men detta L-förslag - i dubbel bemärkelse - handlar om att tvinga in barn från invandrarfamiljer i det svenska samhället så tidigt som möjligt i hopp om att de snabbare och mer framgångsrikt ska försvenskas. Och det på bekostnad av svenska barn och föräldrar som tvingas agera integrationsverktyg.

Samma tankegods har vi tidigare bevittnat från Socialdemokraternas Lawen Redar som fått i uppdrag att leda arbetet med totalrenoveringen av partiets integrationspolitik, och landat i att tvångsintegration av olika slag ska resultera i att den demografiska förändringen en dag kan anses vara lyckad.

Utöver det uppenbart bisarra i att tvinga svenska småbarn att agera integrationsverktyg i politikernas misslyckade mångkulturprojekt så är själva idén om en skolplikt som sträcker sig ända ner i blöjåldern en skandal i sig. För hur jobbigt det än är att ta till sig så är förskolan inte till för barnen, utan för föräldrarna så att de ska kunna arbeta utanför hemmet.

Forskning visar att kortisolnivåerna ökar hos barn som går långa dagar i förskola, och sjunker när barnen är hemma. Grunden för barnens livslånga välmående och utveckling skapas i tryggheten med deras primära anknytningspersoner. Ingen och inget är så bra för småbarnens utveckling som deras trygga föräldrar. Att ”pedagoger” i en överakademiserad barnpassningstjänst skulle vara bättre för småbarnen än deras kärleksfulla föräldrar är nutidens största bluff som är till för att föräldrar ska finna tröst när de måste lämna ifrån sig det käraste de har.

Joar Forssell, också han riksdagsledamot för Liberalerna, skriver på X att obligatorisk förskola är ”extremt rimligt” och att ”föräldrar har självklart inte ’rätt’ att beröva barnen detta”. Man anser sig däremot ha rätt att beröva svenska småbarn potentiellt umgänge med sina föräldrar i 30 timmar per vecka för att invandrade barn ska lära sig svenska.

Om man som arbetande förälder skulle ha ett par lediga vardagar en vecka skulle alltså staten inte låta en tillbringa de dagarna med sin treåring. Liberalerna har inte förstått att barnen är våra och inte statens. Inte heller att politikernas jobb inte är att förslava folket genom att detaljstyra våra privatliv.

Jag motsätter mig förslaget så pass mycket att jag komponerat ett vårskrik: Skolplikten ska inte utökas - den ska bort!

Med en svensk skola som indoktrinerar barn i socialistisk anda och som vägrar anpassa sig efter spralliga pojkar och barn som inte passar in i mallen för blivande akademiker, och ett Sverige där kriminella och på andra sätt kraftigt dysfunktionella elever med tillhörande klaner inte går att välja bort från barnens vardag, måste det få finnas alternativ och valfrihet på riktigt. En läroplikt med avgiftsfritt utbildningsmaterial och regelbundna tester som följer upp elever som utbildas i hemmet eller kollektivt med andra familjer vore ett ypperligt sådant.

Avskaffad skolplikt till förmån för läroplikt sker inte heller på bekostnad av lärandet, vilket vi vet då hemundervisade elever i länder som USA och Kanada där detta tillåts ofta presterar bättre än elever i traditionell skola.

En bra början vore att resterande Tidöpartier inte släpper igenom Liberalernas förslag. Min gräns går vid tröskeln till barnkammaren. Frågan är om regeringen förstår vad ordet gräns betyder, och vad bristen på förståelsen kan innebära för det här landet.