Det tropiska regnbältet är ett viktigt väderfenomen som är avgörande för levnadsförhållanden och livsmedelsproduktion i stora områden. Hittills har klimatforskningen pekat på att regnbältet ser ut att stanna kvar i samma position när klimatet förändras. Men det tycks vara en missuppfattning som beror på att forskarna hittills främst har studerat ett medelvärde för hela ekvatorialbältet.

Inuti medelvärdet gömmer sig tydliga regionala förändringar, som döljer varandra när man bara ser till det större mönstret. Det menar en grupp amerikanska forskare, som har analyserat klimatmodellerna i högre upplösning och nu publicerar sina resultat i tidskriften Nature Climate Change.

Kaskadeffekter

– Vår studie visar att klimatförändringarna kommer att flytta det tropiska regnbältet åt motsatt håll i två områden som täcker ungefär två tredjedelar av jorden. Det är en process som kommer att få kaskadeffekter på vattentillgången och livsmedelsproduktionen över stora delar av världen, säger Antonios Mamalakis, forskare vid Colorado State University i ett pressmeddelande.

Lite förenklat handlar det om en gräns som går genom Afrika med Atlanten på den ena sidan och Indiska oceanen på den andra. Öster om gränsen förskjuts regnbältet norrut och på den västra sidan flyttas det i stället söderut.

Det krävs fler studier för att förutspå konsekvenserna mer i detalj, skriver forskarna. Men i grova drag kan man förvänta sig en ökad risk för torka i sydöstra Afrika och på Madagaskar, samt kraftigare monsunregn och risk för översvämningar i södra Indien. På motsvarande sätt ökar risken för torka i Centralamerika.

Större förståelse

Erik Kjellström, som är professor i klimatologi vid SMHI, tycker att det är en intressant och välgjord studie.

– Det här ger en större förståelse av hur nederbördsmönstren kan komma att förändras i ett varmare klimat. Klimatforskning handlar ju inte bara om att kartlägga förändringar, utan även om att kunna koppla det till en fysikalisk förklaring, säger han.

Det som driver förskjutningen är en ojämn fördelning av temperaturen längs ekvatorn. Över östra tropiska Stilla Havet och Atlanten värms havsytan allra mest söder om den gräns där passadvindarna möts, den så kallade intertropiska konvergenszonen. Därmed förskjuts konvergenszonen söderut. Öster om skiljelinjen förväntas havsytan i stället värmas som mest norr om den intertropiska konvergenszonen, som därmed förskjuts norrut.

– Det är värt att påpeka att forskarna har utgått från ett scenario med kraftigt ökad växthuseffekt. Om vi klarar tvågradersmålet blir förändringarna inte så kraftiga under detta sekel. Men mönstret är tydligt, så man kommer i vilket fall att se tendenser i den här riktningen, säger Erik Kjellström.

TEXT: TT

FAKTA | Regnbältet – där vindarna möts

Den del av jorden som värms mest av solens strålar är området kring ekvatorn. Den varma luften stiger uppåt och viker sedan av söderut och norrut. Detta ger i förlängningen upphov till passadvindarna, som blåser tillbaka mot ekvatorn från varsitt håll i marknivå.

Passadvindarna möts i den så kallade intertropiska konvergenszonen. Då trycks luftmassorna uppåt varpå fukten kondenserar och faller ut som regn. I genomsnitt regnar det 200 dagar om året i detta område.

Den intertropiska konvergenszonen rör sig en aning norrut och söderut i takt med årets gång och följer då den plats som värms mest av solen. Detta ger ett regelbundet säsongsmönster för nederbörden.

Klimatförändringarna ändrar temperaturskillnaden på olika sätt över jorden, vilket beräknas leda till att den intertropiska konvergenszonen förskjuts norrut eller söderut, beroende på hur uppvärmningen fördelas.

Källa: Erik Kjellström, Nature Climate Change