Spår av narkotika i svenska vatten får oväntade effekter under ytan. En ny studie visar att laxar som exponerats för kokain simmar mer, tar större risker – och håller sig ständigt i rörelse, rapporterar SVT.
Forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet har följt unga atlantlaxar i Vättern och sett tydliga skillnader i beteende. Det är inte bara själva kokainet som påverkar – utan framför allt bensoylekgonin, en nedbrytningsprodukt som visade sig ge ännu starkare effekt.
Resultatet? Fiskar som tycks gå på högvarv. De saknar i princip viloperioder och simmar nästan dubbelt så långt som andra laxar.
– De har inga passiva perioder, utan är hela tiden i rörelse, säger forskaren Tomas Brodin.
Det kan låta som en evolutionär fördel – mer aktivitet, mer utforskande – men i naturen kommer det med en baksida. En lax som ständigt är ute och “visar upp sig” löper större risk att bli upptäckt av rovdjur.
– Ju mer du rör dig, desto större är risken att bli uppäten, säger Brodin.
Studien lyfter också ett bredare problem: att miljöbedömningar ofta missar nedbrytningsprodukter, trots att de kan ha stor påverkan.
– Det tyder på att vi underskattar en del av miljöbelastningen, säger studiens försteförfattare Jack Brand.
Forskarna efterlyser nu bättre vattenrening och ökad kontroll av läkemedels- och narkotikarester i naturen.
Samtidigt finns ingen anledning till oro för den som planerar fisk till middag. Halterna är mycket låga, och ämnena bryts ner långt innan fisken når tallriken.
