KRÖNIKA. ”Political correctness has grown to become the unhappiest religion in the world. Its once honourable attempt to reimagine our society in a more equitable way now embodies all the worst aspects that religion has to offer (and none of the beauty) — moral certainty and self-righteousness shorn even of the capacity for redemption. It has become quite literally, bad religion run amok.” (Nick Cave)

Nick Cave har nyligen visat sitt ogillande av den tvångströja som heter politisk korrekthet och vad som riskerar att följa på den: en ”cancel culture”, där den som utpekats som rasist, misogyn, homofob, transfob etcetera inte längre är önskvärd i den kulturella gemenskapen. Att se på konsten med moraliska glasögon har blivit en självklarhet. Att chocka borgare och vänstersinnade är numera enkelt, men kan vara kostbart. Långt om länge har de analytiska filosoferna börjat uppmärksamma den förändrade spelplanen. 

Diskussionen om huruvida konsten är autonom eller något som måste underordnas moralen och sanningen är gammal, men har legat i träda. Under 1990-talet började filosoferna ta upp diskussionen i olika facktidskrifter. Men då handlade det inte om Derrida, Foucault, Deleuze eller postkoloniala tänkare som Gayatri Chakravorty Spivak. Analytiska filosofer har sina egna husgudar. Flera tongivande analytiska konstfilosofer tog istället avstamp i 1700-talsfilosofen David Humes estetik. Det var han som myntade begreppet ”rough hero” (brutal hjälte) som nu spelar en viktig roll i den filosofiska debatten. En ”rough hero” är en person med ”vicious manners”. Det var när Hume läste Iliaden och Odyssén (700 f.Kr.) som han fick upp ögonen för dessa arkaiska, ”brutala hjältar” som mördade och lemlästade sina fiender utan minsta samvetsbetänkligheter. 

Hume avskydde de brutala hjältarna och ansåg att de vanställde dessa annars ”ädla verk”. Visst var massmorden i Iliaden oerhört brutala. Men de ägde rum i ett samhälle som var genomsyrat av en skoningslös hederskultur. Handlingarna må vara moraliskt motbjudande för oss, men i Iliaden framställs de som hjältedåd. Hume skriver att han inte kan och inte heller bör leva sig in i dessa ”rough heroes”. Man kan betrakta Hume som en tidig ”snöflinga” – en överkänslig moralist. ”Vi är inte intresserade av brutala hjältars öden och känslor; vi misshagas av att finna gränserna mellan last och dygd så upplösta och hur mycket överseende vi än må hysa med författaren med tanke på hans fördomar, kan vi inte förmå oss att dela hans känslor eller hysa någon tillgivenhet för personer, som vi klart inser är klandervärda.” Ur Om måttstocken för smak (Of the Standard of Taste).

Jakten på politiskt inkorrekta skrifter från svunna tider är högaktuell. För att ta ett av många exempel: Vid Columbia University fick en lärare som undervisat om den romerske poeten Ovidius Metamorfoser utstå hård kritik från elever med en identitetspolitisk agenda. Att tvingas läsa denna klassiker var enligt eleverna kränkande för ”utsatta minoriteter”. I universitetets tidning, Columbia Daily Spectator (30/4 2015), ifrågasatte de att eleverna skulle tvingas läsa poemet: ”These texts, wrought with histories and narratives of exclusion and oppression, can be difficult to read and discuss as a survivor, a person of color, or a student from a low-income background.” 

Många av dagens kritiker – både kritiker av professionen och politiska aktivister – visar prov på en moralisk hypersensitivitet som är värre än Humes. Det identitetspolitiska perspektivet gör dem okänsliga för konstens estetiska värden eftersom de är inkapabla eller vägrar att föreställa sig ett avvikande (o)moraliskt perspektiv. Politisk korrekthet stänger uppmärksamhetshorisonten och den estetiska upplevelsen uteblir. Ett paradexempel på en identitetspolitiskt korrekt recension är Lidija Praizovic sågning av Baudelaires banbrytande diktverk De onda blommorna (i en nyutgåva). Hon skräder inte orden. Det är inte översättningen som sågas utan Baudelaires ikoniska mästerverk: ”Den västerländska kanon är proppfull av lidande manliga narcissister, och Baudelaire hör till de mer outhärdligt självömkande. Han esteticerar empatilöst allt och alla, inte minst grupper som är i underläge gentemot honom. Hans relation till världen och människorna är totalt oetisk. […]  […] Min aversion mot Baudelaire förstärks ytterligare när jag i slutet av boken läser några biografiska data om honom: Baudelaire var en vit västerländsk heterosexuell man från den övre medelklassen.” (Aftonbladet, 20.9 2014) 

Praizovic praktiserar en politiserande feministisk och postkolonial kritik. Den moraliska indignationen sätter käppar i hjulet för en rättvis bedömning av De onda blommorna. Ett annat av otaliga exempel på moralistisk kritik är receptionen av Katarina Frostensons K och F.  Kritikerna har väldigt svårt för den Katarina som för pennan. Även om hon inte är en ”rough hero” så är hon enligt kritikerna motbjudande på andra sätt. Hon gör våld på sanningen och misstror dem som vittnade under #metoo. Jens Liljestrand på Expressens kultursida är moraliskt indignerad: ”Jag tror inte att jag någonsin har läst en författare, definitivt ingen så etablerad, hyllad och prisbelönt, så flagrant redovisa en brist på allmän anständighet. Kvinnorna som berättar om kränkningar, övergrepp och våldtäkter i Matilda Gustavssons reportage i DN – ett reportage senare belönat med Stora journalistpriset – beskrivs med ord som ’avundsamma’, ’benplockerskor’ och ’megäror’.” 

Och DN-kritikern Malin Ullgren anser att Frostenson lider av vanföreställningar och att hon har en trasig verklighetsuppfattning. Kritikerna är fixerade vid poeten Katarina Frostensons ”vanföreställningar”, vilka dessutom anses omoraliska. Ullgren och Liljestrand slår följe inte bara med Hume utan även med hardcore-moralisten och sanningsdyrkaren Platon som ansåg att diktarna inte visste vad de pratade om – att de for med osanning. Det kanske inte är så underligt givet Platons teori om själens olika delar. Poeterna skapar i ett inspirerat tillstånd. De har aktiverat själens lägsta del – känslornas domän. Och de som utsätts för dikten kan, enligt Platon, lida moralisk skada eftersom förnuftet är satt ur spel. Men idag har vi kritiker som kan varna oss för författare och andra konstnärer som inte lever upp till sanningskraven och den korrekta moralen. 

De känsliga moralisterna har en lång tradition att falla tillbaka på. Men när moralisterna blir den dominerande kraften inom de konstnärliga och politiska fälten är det fara å färde. När politiska aktivister och kritiker på både vänster- och högerkanten angriper konst som inte faller inom den ideologiska mallen riskerar konstnärer av alla slag att bli fega. I SvD skriver Aron Emilsson, kulturpolitisk talesperson för SD, samt Gabriel Kroon (SD), gruppledare region Stockholm: ”…när det gäller projekt och verksamheter som är offentligt finansierade tar vi oss rätten att ha uppfattningar om – och ta tillfället i akt – att påtala att harmoni, folklig förankring och sammanhållning spelar roll.” (SvD 1.11 2020). Faran är uppenbar. 

Om SD når maktens boningar så kommer de sannolikt att utsätta det kulturella fältet för en politisk styrning eftersom kulturen är beroende av offentlig finansiering. Men konstnären ska inte behöva kämpa för den svenska nationen (höger) eller för utsatta minoriteter (vänster). Konsten ska inte vara någon hjälpreda åt klåfingriga moralister. Den estetiska dimensionen med en gränsöverskridande strävan är konstens kärna, inte moralen.

TEXT: Conny C-A Malmqvist

Conny C-A Malmqvist är fil. mag. i filosofi och journalistik; filmmusikkompositör och tenniscoach i Malmö. Konstkritiker på Expressen.

kultur@bulletin.nu