Du kan inte slåss om du inte ens vågar kalla din fiende vid namn. Barn kan lära sig detta genom att läsa Harry Potter. Dessa böckers popularitet har dock minskat drastiskt, främst som ett resultat av de kristna och marxistiska kyrkornas samlade aktion mot både böckerna själva och deras författare. Israel är i krig med nazism. Att säga det högt får folk att höja ögonbrynen, man blir anklagad för islamofobi, för högerextrema åsikter, för brist på måttlighet, för konspirationsteorier. Istället talar man tyst om ”Ni-vet-vem.”

Beviset på att ”Ni-vet-vem” är nazister och bör benämnas som sådana utgörs inte bara av de regelbundna Hitlerhälsningarna i Hizbollah, houthiemilisen, Hamas, Fatah och andra, utan också av det muslimska brödraskapets historiska kopplingar. Den palestinska nationalismens fader, Amin al-Husaini, samarbetade med Hitler. Alla dessa organisationer, och många andra shiitiska och sunnitiska terrororganisationer, har gjort klart nazistiska uttalanden.

Dessa deklarationer är helt öppna – förstörelsen av Israel är bara det första steget av förstörelsen av det korrupta väst. ”Från floden till havet” är ett stridsrop som inte lämnar några tvivel. Det formuleras ännu tydligare i de demonstrationer som organiseras av Iran: ”Död åt Amerika, död åt Israel.”

Efter elva månader av rasande raketskjutningar slog den israeliska armén först till mot Hizbollahs kommunikationssystem. Detta tog cirka 3 000 terrorister ur aktiv tjänst och eliminerade många befälhavare. Därefter började det israeliska flygvapnet eliminera fiendens mäktiga vapenarsenal i södra Libanon. Denna ”aggression” var svaret på att Hizbollah skjutit över 9 000 raketer mot norra Israel, vilket drivit tiotusentals israeler på flykten.

Västvärldens reaktion var förutsägbar: man uppmanade Israel att utöva återhållsamhet och söka en ”diplomatisk lösning.” Naturligtvis är det bara meningen att just Israel ska söka en diplomatisk lösning. Inget liknande krävs av Hizbollah, inte heller av Hamas, och ännu mindre av den Islamiska republiken Iran, som är hjärnan bakom den så kallade ”motståndsaxeln.”

Detta diplomatiska gurgel kännetecknas av en bestämd vägran att nämna motståndsaxelns ideologi vid namn. För två veckor sedan, under en debatt med sin rival, sa en av kandidaterna till Vita huset:

”Jag kommer alltid att ge Israel möjligheten att försvara sig, särskilt mot Iran och mot alla hot som Iran och dess allierade utgör för Israel.”

Vad menar politiker i demokratiska länder när de säger att ”Israel har rätt att försvara sig”? Det verkar betyda något i stil med: Vi vet att Israel har varit under attack i decennier, ”Ni-vet-vem” söker Israels förstörelse, men Israel får nog ducka… Men förmodligen inte borde, eller… Ja, vad vi vill säga, är… Israel kanske få lite, fast faktiskt, i alla fall… Hur som helst… Vi bör alla, tja, sträva efter en lösning... Alla parter bör undvika eskalering. Definitivt. Absolut. Garanterat.

Vi lyssnar på detta utan att riktigt förstå mot vem, när, hur, och varför Israel får försvara sig. Samtidigt framställs Israel som en kraftfull och otäck angripare, medan ”Ni-vet-vem” alltid framställs som kvinnor och barn som slåss med sina bara händer mot judiskt förtryck. Vi verkar väldigt rädda för ordet ”nazism.” Skulle det kunna kränka våra partners i den efterlängtade freden som Israel hindrar från att uppstå? För inte kan det vara ”Ni-vet-vem” som står i vägen för denna fred?

Sociologen Sergiusz Kowalski skriver:

”För tio år sedan läste jag en intervju med titeln: ”Heil Hitler at the Pyramids” med professor A. som gjordes av Piotr Ibrahim Kalwas. Professor A. är en egyptier som berättar om sina landsmäns obotliga fascination för nazismen, och om “Mein Kampfs” popularitet. ”Detta nonsens” – han knackade på boken med fingret – ”har lästs mycket i Egypten så länge jag kan minnas. Närhelst det uppstår en politisk eller social kris, vanligtvis relaterad till ett annat krig med Israel eller en kupp, så börjar denna bok, och även Sions vises protokoll, att sälja bättre.””

Piotr Ibrahim Kalwas är en polsk författare och muslim som bott i Egypten i många år. Han har inga illusioner. Han vet att ”motståndsaxeln” är en religiös rörelse som var allierad med nazismen under Hitlers tid, som tog över detta arv, fortsatte att odla det, och fortfarande har samma mål. Nazihälsningar av Hizbollahkrigare är ingen oskyldig gest, den är ett entydigt uttryck för hela motståndsaxelns ideologi.

Ronald Reagan kallade Sovjetunionen för ett ”ondskans imperium.” Det var en reaktion på den terror som riktades mot det egna folket, på mardrömmen med mordiska arbetsläger, på det system som strävade att erövra världen och utplåna all frihet.

Det kalla kriget var inte kallt. Miljontals människor dog i det, och dess märkliga namn beror bara på det faktum att supermakterna undvek direkta sammandrabbningar som kunde leda till användningen av kärnvapen. Termen ”ondskans imperium” var inte ett övergrepp, det var inte förtal; det var en adekvat beskrivning av det mördande kommunistiska systemet.

I västerländska medier pläderas det nu ofta för en permanent vapenvila med Hamas. I praktiken betyder det att man lämnar Hamas vid makten och låter organisation återuppbygga sin militära kapacitet med västerländska biståndspengar. ”Hamas är en idé, och du kan inte vinna mot en idé,” påstås det. Detta argument förekommer i dussintals artiklar av respekterade kommentatorer, men i ingen av dem hittar du en definition av denna idé. Av någon anledning kan en detaljerad beskrivning av denna ”idé” komplicera diplomatiska ansträngningar.

Västerländska mainstreammedia har blivit en maskin som upprepar motståndsaxelns krigspropaganda, en maskin vars huvudregel kräver vidarebefordrandet av all ”information” från terrorgrupperna. Visst är man noga med att lägga till att de israeliska myndigheterna förnekar uppgifterna, och att de inte kan kontrolleras. Det kan tyckas skrattretande, men det är det egentligen inte.

Användningen av personsökare för att attackera tusentals Hizbollahterrorister och paralysera fiendens kommunikationssystem väckte beundran, och gav medierna det oväntade problemet över hur man skulle anklaga Israel.

”Sofistikerade attacker [...] dödade Hizbollahkrigare,” rapporterade New York Times, ”men också flera civila, inklusive barn. Explosionerna skadade tusentals, spred panik i Libanon, och väckte internationell rädsla för att Israel skulle riskera ytterligare en eskalering av spänningarna i regionen.”

”Israel har rätt att försvara sig, men…” Kamala Harris deklarerade att detta försvar inte får förhindra en vapenvila i Gaza. Enligt medierna är det Israel som förhindrar en sådan, det är den israeliska premiärministern som förhindrar en sådan, och det är bosättarna som förhindrar en sådan.

Den amerikanska administrationen vet mycket väl att detta är absolut nonsens. Ibland råkar politikerna till och med tala klarspråk om det. Vita husets specialrådgivare från det nationella säkerhetsrådet John Kirby sa: ”Mr Sinwar är det största hindret [för fred]. Det råder ingen tvekan om det.”

Det är dock bara Israel som kan utsättas för press, så man säger ”Israel har rätt att försvara sig,” och stoppar sedan leveranser av ammunition, och till och med (enligt Arkansas senator Tom Cotton) fordon för minröjning.

När den israeliska offensiven i norr tog sin började klargjorde president Biden omedelbart att Amerika motsätter sig en markinvasion, och Brett McGurk, som är ansvarig för Mellanösternfrågor i regeringen, sa:

”Vi är oeniga med israelerna om taktik och om metoderna att mäta risken för eskalering. Detta är en mycket oroande situation. […] …vi vill ha en diplomatisk lösning i norr. Det är målet och det är vad vi strävar efter.”

Fråga inte vad västerländsk diplomati gjorde för att stoppa beskjutningen av Israel från Libanon. En sådan fråga skulle vara uppenbart olämplig. Dessutom kunde den leda till följdfrågan om huruvida judiska liv spelar någon roll, eller ännu värre, till frågan om västvärlden inte skyddar Ni-vet-vilken idé från Israels motattack.

Namnet på denna idé är nazism, en nazism som förenar hela den så kallade ”motståndsaxeln.” Detta inkluderar det svältande Jemen, där de enda välnärda, välklädda och nöjda människorna är de som använder nazihälsningen. Internationella hjälporganisationer tar hand om nazisternas matförsörjning, medan andra behov (såsom överljudsmissiler och vapen för att terrorisera sin egen befolkning) tillhandahålls av Islamiska republiken Iran.

Ja, nazism är en idé, kommunism är en idé, demokrati är en idé, sionism är också en idé. Det sistnämnda är en idé som säger att judar inte bara har rätt att försvara sig, utan även faktisk möjlighet att göra det.

Kan man slåss mot en idé? Om en idé innebär utrotning av ditt folk så har du inte något val. Men så länge du är näst på tur kan du ännu låtsas att hotet inte rör dig, och sedan sucka om eskalering och planera din återvalskampanj.

Översättning av Henryk Rubinstein, redigering av Jakob Sjölander