Kristna har sedan länge slutat omvända med svärd i hand – vissa hävdar att vi lever i en postkristen värld. Dödsstraff för gudlöshet är avlägsen historia i vår del av världen. Kristna kyrkor försöker fortfarande påverka politik, lagar och det dagliga livet för både troende och icke-troende, men tiden för fysisk terror är förbi. Kvar är tjat-och-gnäll-terror, som de troende bemöter med att lämna kyrkorna och de icke-troende med irritation.

Jämfört med islam är kristendomen en tandlös religion, hyckleriet är allt som finns kvar. Drömmar om en kyrka med mänskligt ansikte är äldre än drömmar om socialism med ett mänskligt ansikte, och båda har visat sig vara utopiska.

”Vackert troende”människor har funnits, finns och kommer alltid att finnas. Ibland är de präster som fördömer sin kyrka, ibland journalister eller författare. De vill förnya sin religion och fördömer falska herdar. Vanliga troende ignorerar oftare helt enkelt de bud i religionen som de anser omoraliska eller bara verklighetsfrånvända. Ibland vill de tro att deras religion representeras av fina tomma ord som de finner i religiösa böcker.

Jag påminns ofta om en rolig incident när jag på en ateistisk blogg reagerade på ett angrepp mot kristna genom att skriva om vackert troende. En internetanvändare frågade var jag träffar sådana. Jag svarade att det oftast var i mitt kök. Snart bad angreppsförfattaren sin gamle vän om ursäkt för att han glömt bort honom.

Existensen av vackert troende är säker, och det finns i alla religioner. Vi kan fundera över om det är en funktion av gener, personlighet, uppfostran, eller andra miljöfaktorer. Vi vet att det inte har mycket att göra med utbildning, att de vackert troende finns i alla samhällsgrupper, liksom att vi i samma familjer möter både religiösa fanatiker och människor som inte tar sina prästers påbud på allvar.

Hur är det egentligen med de troendes ansvar för kvaliteten på deras kyrkor? Vi kan lika gärna fråga hur det är med ateisternas ansvar för kvaliteten på de politiska partier som flaggar med ateismen.

Frågan om detta ansvar blir särskilt skarp när det gäller islam, som idag är den mest krigiska religionen och som motiverar och stödjer terror. Kan man vara en vackert troende muslim utan att entydigt och offentligt ta avstånd från barbariet som predikas av islamiska institutioner och organisationer? Kan vi ignorera faran som är förknippad med ett sådant högljutt avståndstagande?

Kanske borde vi först lära oss att uppmärksamma de muslimer som trots hoten tar upp kampen. De kräver att moskéer fråntas rätten att uppfostra deras barn till mördande sadister, de kräver att staten slutar blunda för fanatikers ideologi och handlingar. Vi kanske inte håller med dem när de påstår att den ideologi de bekämpar inte är sann islam, vi kanske ser deras hopp om en islam med mänskligt ansikte som naivt, men att ignorera dem är otvetydigt ett stöd för de terrorister som uppmanar till kamp mot ”islamofobi.”

Låt oss ta ett exempel. En jemenitisk journalist skrev i en arabiskspråkig tidning utgiven i London att Hamas använder Gazas invånare som mänskliga sköldar, och begår brott mot mänskligheten under täckmanteln av ”motstånd” och ”islam.” Tyvärr ansågs detta av många knappt värt att nämna.

Men är det rätt? Är inte uppmärksammandet av sådana röster en signal till våra politiker? Dessa som så sorglöst medelst outsourcing systematiskt överför skattepengar till en belöningsfond för judemord, till journalister som förmedlar hamaspropaganda, samt till människorättsorganisationer som vältrar sig i ”medlidande” samtidigt som de noggrant döljer brott som begås med ropet ”Allahu Akbar!”

Vad har vår jemenitiske journalist att säga i den Londonbaserade tidningen? Hani Salem Mashour skriver:

”En granskning av deras våldsamma och extrema historia avslöjar tydligt det ideologiska tillvägagångssättet hos extremistiska religiösa organisationer. Dessa människor anser det tillåtet att spilla mänskligt blod och använder oskyldiga civila som mänskliga sköldar i konflikter och i strävan efter att uppnå sina mål. Deras skändliga ideologi rättfärdigar våld och utnyttjandet av oskyldiga, den tillskriver inget värde till mänskligt liv, och ser andras uppoffringar som ett medel för att uppnå sina politiska och påstått religiösa mål.”

Mashour påminner sedan om Juhayman ibn Muhammad ibn Sayf al-Otaybi, en medlem av Muslimska brödraskapet, som 1979 tog gisslan i den stora moskén i Mekka. Brutalt religiöst våld har en lång tradition inom islam och vi ser det idag världen över. Extremistiska ideologier använder helgedomar och oskyldiga människor för att sprida terror. Efter Al-Otaybi kom Osama bin Laden, sedan en annan Al-Qaida-ledare, Abu Mus’ab Al-Zarqawi, och sedan ISIS-ledaren Abu Bakr Al-Baghdadi. Denne utmärkte sig genom att använda människor som mänskliga sköldar när han förvandlade Mosul till ett terroristfäste i sin kamp mot Iraks och den internationella koalitionens styrkor. Mashour skriver:

”Dessa barbariska handlingar speglar tydligt en skändlig ideologi som inte tillskriver mänskligt liv något värde och rättfärdigar offret av oskyldiga människor för att förverkliga det så kallade kalifatet.”

Yahya Sinwar, Hamas ledare i Gaza, är bara en av många. Under förevändning av motstånd använder han palestinska civila som mänskliga sköldar, och utsätter dem därmed för fara och förvärrar deras lidande. Användningen av religion för att rättfärdiga dessa grymheter visar i vilken grad dessa extremistiska ideologier avviker från humanistisk moral.

Mashour tar nog ändå fel när han upprepar det gamla mantrat som kopplar fattigdom och arbetslöshet till acceptans av barbarisk ideologi. Sådan ideologi dyker ofta upp även i kretsar av välbärgade och utbildade människor, och tilltalar människor från olika samhällsskikt.

Men Mashour nämner också att många arabiska stater gör intensiva ansträngningar för att bekämpa denna extremistiska religiösa ideologi. Här dyker ett utopiskt hopp upp, tron på effektiviteten av mild övertalning, förändringar i läroplaner, mer öppna medier, och möjligheten att presentera tolerans, måttfullhet och ”den sanna bilden av den muslimska religionen” för samhället.

Utan kraftfull kriminalisering av propaganda för islamonazistiskt våld kommer sådana åtgärder sannolikt få noll eller mycket begränsad effekt. Där islamofascistiska grupper har frihet att verka ser vi en systematisk ökning av radikalism, särskilt i den yngre generationen.

Uppmaningar från Mashour och andra muslimska dissidenter att ändra religionsundervisningen så att den överensstämmer med moderna värderingar och respekt för mänskliga rättigheter, är värdefulla i sig själva. Sannolikt kommer detta inte välkomnas av det islamiska prästerskapet. Men ett bestämt avvisande av religiöst barbari kan stärka andras mod. Kanske kan de muslimska dissidenterna få en del västerländska politiker att sluta prata nonsens om islamofobi, och intressera sig för de muslimer som delar demokratiska värderingar.

Vi bevittnar idag kraftiga upplopp i Storbritannien. Ilskan mot invandrare är blind och tanklös. Men vi kan och bör fundera över i vilken utsträckning ilskan orsakats inte bara av en katastrofal invandringspolitik, utan också av en absurd integrationspolitik med avsiktlig tolerans för intolerans. Indoktrinering i moskéer, fusk med brottsstatistik, och samarbete med muslimska organisationer som stöder terrorism, är sådant som allt oftare uppmärksammas. Resultatet är explosiva sociala reaktioner, långt från all rationalitet.

Detta fenomen är inte begränsat till Storbritannien, utan finns i hela den demokratiska västvärlden. Särskilt skyldiga för detta är de så kallade liberala mainstream-medierna, till vilka dissidenter från den muslimska världen i princip inte har tillträde. Dessa medieföretag anställer med förtjusning terrorentusiaster. Sådana kopplingar uppenbaras vanligtvis genom en enkel kontroll av dessas sociala medier.

Det senaste exemplet på denna medieförvrängning ser vi i rapporterna från Bangladesh. Fyllda av beundran utelämnar reportrar berättelser om brända hinduiska tempel, om mord på otrogna, och plundring. Medierapporteringen gör det svårt att få kännedom om den roll som organisationen Hefazat-e-Islam spelar i denna omvälvning. Dess radikala studentkårer nämns inte, ej heller inträdet av organisationens ledare (shejk Khalid Hossaini) i övergångsregeringen.

Bör vi ta varningarna på allvar om att Bangladesh följer i Afghanistans fotspår och snabbt närmar sig shariastyre? Jag har för lite kunskap om frågan, men det som definitivt väcker min oro är det systematiska sätt röster från ateister, kristna, hinduer, buddhister, samt reformistiska muslimer inom den muslimska världen ignoreras. Jag får allt oftare intrycket att sekulariserade medier och det politiska etablissemanget i den före detta kristna världen finner allierade bland extremt högersinnade islamistiska fanatiker, omedvetna om hur de förråder sina egna ideal.

I en av historiens stora paradoxer – skräckslagna av tanken på att säga något som kan låta islamofobiskt – väljer journalister att diskret stödja en ideologi som de påstår sig bekämpa.

Kostnaderna för denna vilsenhet ökar varje dag över hela västvärlden. I Polen syns detta ”bara” genom ett ökat intresse för grupperingar som Konfederationen. Länder som Storbritannien och Frankrike närmar sig kokpunkten och inbördeskrig. I Amerika pågår nu ett val mellan två mardrömmar. Förtroendet för medier, politiker, och för möjligheterna till parlamentarisk tvistlösning och rationella kompromisser är förstört.

Översättning av Henryk Rubinstein, redigering av Jakob Sjölander