Nästan varje dag måste Israels premiärminister slita sig loss från sina plikter för att lyssna till bekymrade röster. Tisdagen den 9 oktober ringde president Joe Biden för att ta reda på vad som pågick och säga vad han tyckte. Kamala Harris var med på samtalet.

Den israeliske premiärministern fick veta att presidenten för världens största militärmakt känner sig orubblig i sin oro över säkerheten i världens minsta militärmakt. Presidenten fördömde Irans missilattack mot Israel den 1 oktober, med denna hade ändå fått honom att dra slutsatsen att det behövs en diplomatisk lösning i Libanon.

Biden betonade att Israel har rätt att skydda sina medborgare från Hizbollahraketer, men att libanesiska civila borde kunna återvända till sina hem. Kanske gällde det till och med israeliska civila. Oavsett, ansåg Biden, är det absolut nödvändigt att minimera antalet civila offer, särskilt i Beirut.

Presidenten för världens största militärmakt fortsatte sedan med att diskutera situationen i Gaza, där han betonade behovet av diplomati eftersom han är bekymrad över den israeliska gisslan som hålls av de där Hamassnubbarna, eller vilka det nu var. Presidenten avslutade samtalet med att förvarna om ytterligare framtida kontakt.

Den 13 oktober fick den israeliske försvarsministern faktiskt ett ultimatumbrev från det bekymrade utrikesdepartementet för världens största militärmakt, där det stod att upprepade uppmaningar till den palestinska befolkningen i Gaza att flytta från stridsområdet utsätter denna civilbefolkning för omänsklig trängsel. Och ännu värre! Departementet är bekymrat över förseningarna i matleveranserna, särskilt till de områden där stridigheter äger rum.

Denna bekymrade ton följdes av hot om att avbryta leveransen av vapen och ammunition, uttryckt ännu mer beslutsamt än tidigare. Vilket naturligtvis enbart är kopplat till den oro man känner på grund av den höga kvaliteten på efterlevnaden av humanitära normer från världens minsta militärmakt. Denna lilla militärmakt har (naturligtvis!) rätt att försvara sig, men får inte glömma att de bekymrade är mycket bekymrade.

Den 14 oktober ringde telefonen på den israeliske presidentens skrivbord. Det var premiärminister Simon Harris som ringde, Irlands bekymrade ledare. Irland (och även Polen) har engagerat sina soldater i FN:s fredsbevarande styrkors (UNIFIL) försvar av Hizbollahterrorister. Den irländska ledaren ville förmedla till judarna att han är allvarligt bekymrad över den försämrade situationen i södra Libanon, betonade att hans regering förväntar sig att UNIFIL:s roll och mandat alltid respekteras fullt ut.

Vi vet inte exakt hur den irländske ledarens israeliske samtalspartner reagerade, om han i sin tur framförde att han är bekymrad över bristen av efterlevnaden av fredsbevararnas mandat hos fredsbevararna själva. Men vi vet att premiärministern i det mest antisemitiska landet i Västeuropa (förmodligen – konkurrensen är hård och exakta mätningar omöjliga) sade att säkerheten för de irländska soldaterna som semestrar i Libanon är en prioriterad angelägenhet och att ”den avsiktliga beskjutningen av UNIFIL-poster utgör ett skandalöst och helt oacceptabelt brott mot internationell lag och orsakar Irlands folk djupa bekymmer.”

Irlands Simon Harris fick förmodligen veta att Israel prioriterar annat än irländska soldaters bekvämlighet, men att det inte förekom någon avsiktlig beskjutning av UNIFIL. Kanske fick den irländske premiärministern också höra att hans soldater inte borde ge betäckning till terrorister. Detta är nämligen farligt, för när terrorister avfyrar raketer bakom en FN-militärpost så kan det äventyra säkerheten för soldaterna i blå hjälmar.

Alla som är bekanta med engelska skämt om irländare lär få konstiga associationer när de läser att Simon Harris då sa att irländska soldater tjänstgör med stor uppoffring och borde få ”obehindrat utöva sin funktion” som fredsbevarare. Den irländske ledaren vädjade om en omedelbar vapenvila från judarnas sida, så att irländarna äntligen ska kunna implementera FN:s resolution nummer 1701 från 2006.

Den israeliska pressen repeterade vad irländarnas ledare sa, så budskapet nådde förmodligen fram även till den israeliske premiärminister. Men helt säkra kan vi inte vara, eftersom världens minsta militärmakts premiärminister kan ha haft andra viktiga frågor på sitt bord, och kanske därför ibland ignorerar bekymrade röster.

Tisdagen den 15 oktober ringde Frankrikes president till världens minsta militärmakts premiärminister. Även i detta fall känner vi bara till vissa fragment av samtalet, vilket ändå väcker vissa farhågor angående kvaliteten på europeiska statsmän.

Emmanuel Macron krävde att Israel omedelbart skulle upphöra med eldgivning, men fick ett undvikande svar från den israeliske premiärministern. Den israeliske premiärministern ska ha berättat för fransmannen vad han tyckte om dennes idé att sammankalla en fredskonferens i Paris med deltagande från Hizbollah, Sydafrika, Algeriet och liknande, till vilken även Israel generöst nog skulle bjudas in. För att hämnas denna sura replik skällde fransmannen ut den israeliske politikern, och sa att Israel måste respektera FN:s beslut och inte får sätta press på UNIFIL för att få organisationen att dra sig tillbaka från södra Libanon.

I slutet av samtalet intensifierade den franske presidenten sina diplomatiska ansträngningar och framförde att den israeliske premiärministern ”inte får glömma att hans land skapades genom ett FN-beslut”. Vi får vara glada att den historiekunnige franske presidenten nöjde sig med detta, och inte parafraserade Sovjetunionens folkkomissarie för utrikesfrågor Vjatjeslav Molotovs beskrivning av Polen som ”Versaillesfredens förvridna bastard” utan existensberättigande.

Detta var förmodligen för mycket även för den extremt tålmodige israeliske premiärministern. Enligt vad vi läser i israeliska medier svarade denne att Israel utropade sin självständighet den 14 maj 1948, efter att det brittiska mandatet för Palestina som inrättats av Nationernas Förbund efter första världskriget hade upphört.

Han påminde också den franske presidenten att självständigheten var ett resultat av den seger som uppnåddes i frihetskriget tack vare blodsoffer från landets heroiska kämpar. Premiärministern för världens minsta militärmakt påminde också President Macron att många av dessa heroiska kämpar var förintelseöverlevare, bland annat från den franska Vichyregimen.

Vi har ingen information om vad den franske statsmannen muttrade efter samtalet. Men något vi vet är att FN:s generalsekreterare klagar över att den israeliske premiärministern inte vill prata med honom och inte lyfter på luren när han ringer. Detta trots att han är så bekymrad och fruktar att Israel ensidigt kommer att genomföra resolution 1701 från 2006 och oskadliggöra Hizbollah.

Lite senare, den 17 oktober, nåddes vi av nyheten att Hamas’ högste ledare i Gaza, Yahya Sinwar, dödats. Många är allvarligt bekymrade över vad som kommer att hända härnäst, och FN-personal undersöker möjligheten att framställa Sinwars död som ytterligare ett israeliskt krigsbrott.

Översättning Henryk Rubinstein

Redigering av Jakob Sjölander