Det är vinter 1988 eller vår 1989. Jag befinner mig på en mottagning vid det japanska finansministeriets representation i London. Ett artigt samtal med en japansk ingenjör om det japanska ekonomiska miraklet. Vid ett tillfälle säger japanen till mig något som chockar mig:

– Japan har att tacka de amerikanska atombomberna för allt. De bröt vår nazism, de gjorde det möjligt att förändra det japanska folkets mentalitet.

Min chock är så stor att jag byter samtalsämne, men hans ord stannar kvar i minnet och tvingar fram en ny analys, både av effekterna av dessa bomber och av historien om den hänsynslösa och brutala ockupationen av Japan – den påtvingade konstitutionen, de påtvingade reformerna, utpekandet av japanska politiker.

I dag hör Japan till världens mest proamerikanska nationer. Det handlar inte bara om en militär allians och ett säkerhetsparaply, utan om ett accepterande av amerikanska (västerländska) värderingar. Amerikanerna behandlade faktiskt ockupationen som ett projekt för civilisatorisk omdaning. Det handlade inte bara om att avväpna Japan, utan om att framtvinga en förändring av mentaliteten – att rycka upp med rötterna deras krigskult, lojalitet mot kejsaren och den militära stoltheten. Det var en total ockupation, men med en vision: jordreform, ett nytt utbildningssystem och med en konstitution som på nytt formade den japanska identiteten. Och paradoxalt nog tog Japan emot denna ockupation inte som ett förslavande, utan som en katharsis.

Betyder detta att det finns ”goda ockupationer”?

Kanske bara sådana som inte är hämnd utan terapi, och som har en moralisk legitimitet som springer ur en katastrof som det ockuperade folket självt har skapat. Något liknande hände också trots allt i Tyskland – ockupationen var hård, men förde med sig demokratiska institutioner och återuppbyggnad.

Å andra sidan räcker det att titta på Irak eller Afghanistan för att se hur tunn gränsen är mellan ”terapi” och ”segrarens arrogans”. Kanske är en god ockupation bara möjlig när det ockuperade landet redan vill förändras, när det inom samhället själv mognar fram en acceptans för en omvandling. Men vad betyder det, och hur mäter man det? Hur mycket brutalitet krävs för att knäcka den kollektiva anden?

Om man verkligen vill knäcka den räcker det inte med övertalning – man måste rasera den grund som upprätthåller den. Och då blir artighet, diplomati och finess en lyx som ockupanten inte har råd med.

I Japan och i Tyskland efter kriget låg brutaliteten inte bara i bomberna – den fanns i själva idén om att kräva ovillkorlig kapitulation, i att inte lämna ens ett uns av illusioner: ni har förlorat, er värld har rasat samman, nu bygger vi på nytt. Utan denna totala förstörelse hade ingen ”mental reform” haft någon jord att slå rot i. Var går gränsen mellan en god ockupation och barbari? Går det att knäcka anden, eller kan man bara effektivt trycka ned den under lång tid?

Den japanska nazismens anda bröts, men låt oss se på Tyskland – landet är mer proamerikanskt än Frankrike (som är närmast beroendemässigt antiamerikanskt). Den tyska nazismens anda bröts dock inte helt, men den trycktes effektivt ned. Frågan är om detta är ett resultat av kraften i att bringas ned på knä, eller av andra proportioner i den tidigare indoktrineringen av samhället.

Andelen människor som vill förändra den nationella mentaliteten är i dagens Venezuela radikalt högre än i Gaza. Men låt oss stanna vid Venezuela – är en god ockupation av Venezuela möjlig, i form av ett med våld påtvingat införande av demokratiska institutioner samt sociala och ekonomiska reformer, med en begränsning av brutaliteten till kidnappning av presidenten och verbala hot?

För hur stor del av Venezuelas befolkning är Trumps agerande en befrielse och inte en militär intervention? Den fortsatta utvecklingen ser ut att bli intressant. Vad kommer vi att se under de närmaste dagarna, veckorna och månaderna? Jag läser diverse kommentarer i olika tidningar och på ett sunkigt lunchhak med slappa klimpdumplings och uppvärmda kotletter.

Situationen i Gaza är radikalt annorlunda. Där finns dödliga fiender till Hamas, men de är varken anhängare av demokrati eller av fred med Israel. En sammetsockupation med fredsbevarande styrkor som står med vapnen vilande mot marken riskerar att bli en upprepning av Syrien, där en gangster ersatte en annan. Trumps plan för Gaza har ett andra steg – men bara på papperet.

Ett tankeexperiment: kan dagens USA genomföra en god ockupation av Gaza?

Min intuition säger mig att det i så fall skulle behöva ske helt på egen hand och i trots mot hela världen. (För tillfället föreslår Trump inte detta.)

Och vad gäller en israelisk ockupation av Gaza? År 1967 fördes i Israel diskussioner om frågan – ockupation av Judeen och Samarien samt Gaza med järnhandskar, eller med sammetsvantar? Modet saknades att brutalt framtvinga ett samtycke till fred och gemensam utveckling. Splittringen ledde till de i efterhand katastrofala Osloavtalen. I dag omöjliggör Israels allierade – som Israel inte kan tillåta sig att ignorera – en självständig israelisk ockupation av Gaza.

Kräver ett accepterande av upplysningens värderingar alltid en föregående erfarenhet av total förlust? Kan ett folk välja förnuftet, om det först har indoktrinerats till vansinne?

Just nu är Venezuela mer intressant än Gaza. Ser man på Donald Trumps agerande just nu måste man säga: detta är en faktisk geopolitisk intervention med långtgående konsekvenser. Officiellt säger USA:s representanter att de inte inför någon ockupation eller någon form av ”nation-building”, utan snarare vill åstadkomma stabilisering och återställande av ordning. Bryter dessa åtgärder mot internationella rättsnormer? Ja – och det noteras inte bara av journalister och analytiker, utan även av president Xi, president Putin och ayatolla Ch.

Trumps plan för Gaza stöds formellt av FN som grund för en fredsresolution – men dess genomförande är fortfarande utsatt för massiv kritik, misstro och motstånd, både från arabstater och internationella organisationer.

Det är alltså inte fråga om en ”ovillkorlig ockupation” – utan om ett hybridförslag: påtryckningar understödda av militär makt, diplomati och manipulation, med svaga utsikter till framgång.

Sammanfattning

I Venezuela är situationen inte längre rent teoretisk: vi ser aktiva amerikanska åtgärder som vissa kallar ”nästan en ockupation” eller en ny typ av intervention, men som saknar tydlig juridisk och social legitimitet. Inget nytt – den skrivande klassen är yrkesmässiga missnöjesproducenter (alltid och överallt). Om det lyckas blir det en ren vinst för Venezuelas medborgare, en mardröm för Iran och en obehaglig varning för Ryssland och Kina. (Ännu ett uteblivet fredspris till Trump.)

I Gaza är allt sig likt, men i luften hänger en förändring i USA:s och Europas syn på Muslimska brödraskapet, vilket kan rikta uppmärksamheten mot Hamas – och den anda som präglar dess undersåtar. Den andra etappen av Trumps plan mognar som ost, och från det mediala lunchhaket stiger en unken, fadd stank.

Översättning Henryk Rubinstein