Om och om igen läser jag om kampen mot terror, uppmaningar till vapenvila, rop om oskyldiga offer och påståenden om att man inte kan besegra en idé. Bakom dessa floskler finns en rädsla att kalla idén bakom terrorn för dess rätta namn. Den Islamiska staten var inte islamiskt, Al-Qaida var något slags undantag, och palestinierna vill bara ha sin egen stat och rättvisa. Det är svårt att avgöra motivet när någon skjuter på en jude och ropar Allahu Akbar.

Om någon visar bilder på Hizbollah-, Houthi- eller Hamaskrigare som gör nazisthälsning är det säkert en högerextremist som hetsar till islamofobi, och om man påminner om de långvariga förbindelserna mellan dagens anhängare av världskalifatet och tysk nazism så är det orättvist förtal av fredens religion och förvrängning av verkligheten.

Samma sak gäller kritik av islams huvudströmningar och påpekanden att de viktigaste religiösa institutionerna (både sunnitiska och shiitiska) vägrar att distansera sig från terror, vägrar att fördöma IS, Al-Qaida och liknande organisationer som ickemuslimska, och vägrar att kritisera Hamas’ brutalitet den 7 oktober 2023. Att göra detta anses tyda på trångsynthet, främlingsfientlighet, kolonialism och brist på moral.

Egyptens president Abdel Fattah el-Sisi försökte förgäves förmå imamerna att tona ner uppmaningar till hat mot oliktänkande i religiösa läroböcker. Han förlorade med besked. Nu, många år senare, är han fånge hos väluppfostrade muslimer. I våra sekulära huvudstäder ses han nu med motvilja eftersom han på ett odemokratiskt sätt berövat Muslimska brödraskapet makten. Den saudiska prinsen är ännu mer suspekt. Men det är annorlunda med Irans styrande ayatolla: Han är nästan vår man, han kämpar mot imperialismen, försvarar sig mot västvärldens aggression och arrogans.

”Kan hela världen ha fel?”, undrar den amerikanske historikern Richard Landes i sin bok med samma titel. Hans svar på denna fråga är ”ja,” och det finns inget nytt i detta, det har hänt så många gånger tidigare. Landes vet vad han pratar om, han är historiker och forskar om medeltiden, han vet att intellektuella rörelser är hänsynslösa och att kättare i bästa fall blir bara utfrysta.

Luai Ahmed, en svensk-jemenitisk dissident, ser med häpnad på hur rasande barbari får miljontals antisemiter ut på gatorna i västerländska huvudstäder. Brutala mord på muslimer av muslimer, förföljelse av kvinnor och homosexuella, betrampandet av alla mänskliga rättigheter, svältande barn, inget av detta kunde entusiasmera dessa folkmassor så mycket som möjligheten att tillskriva judarna sin egen ondska.

I Berlin sade en egyptisk taxichaufför till Ahmed att israeliska judar måste återvända dit de kom ifrån. Den roade jemeniten frågar egyptiern om inte han ska återvända till Egypten. En sådan fråga från en tysk skulle betecknas som kriminell islamofobi.

Douglas Murray reflekterar över banaliteten i själva åberopandet av frasen om ondskans banalitet. Västvärldens skrivande elitkast älskar denna beskrivning av ondskan som den tyska filosofen Hannah Arendt framkastade under sin ytliga analys av Adolf Eichmann.

I dag är termen ”ondskans banalitet” vanligtvis ett kodord avsett att övertyga mottagaren om djupsinnighet hos en författare eller talare som inte har så mycket att säga. Betyder det att de som gör ont är vanliga människor? Ja, så är det. Men detta befriar dem inte från ansvar. Många banala fraser kan fortfarande förmedla en viss väsentlig sanning, men, som Douglas Murray noterar, så var Hannah Arendts observationer fundamentalt felaktiga:

”Den första bristen i Arendts bok är teknisk, men inte obetydlig. Även om hon skrev om Eichmannrättegången som om hon varit en regelbunden observatör av den, uppger många källor att Hannah Arendt bara var närvarande vid rättegången mot Adolf Eichmann, som hölls i Jerusalem 1961, under några få dagar. Det räckte för den tyska filosofen att bara titta på scenen för att först författa en journalistisk beskrivning och sedan presentera ett filosofiskt argument kring sina observationer för att lyfta hennes berättelse bortom den vanliga journalistiska klichén.”

Vad är, enligt Murray, falskheten i denna framställning av Eichmann som en vanlig människa, en kugge i maskineriet? Arendt trodde på Eichmann och hans minnesluckor, och verkar förvånad över att höra hans sloganartade förklaringar och plattityder. Hans primitiva språkbruk tycktes indikera en oförmåga att analysera och en tendens att underordna sig andra. Denna oförmåga att tänka självständigt verkar vara filosofens allvarligaste anklagelse mot Eichmann. Inte särskilt intelligent, dåligt utbildad. Monster? Tvärtom, bara en i en skara av skrämmande normala människor som varken var sadister eller perversa.

Banaliteten hos denna karaktär sticker ut för henne. Hon är övertygad om att han inte hade några andra motiv än strävan efter befordran. Hon verkar genuint övertygad om att han inte insåg vad han gjorde.

Douglas Murray påminner om en av få kritiska recensioner av Arendts bok som kom ut direkt efter dess utgivning. Norman Podhoretz skrev att boken hade allvarliga moraliska brister och kan vilseleda läsarna. Arendt accepterade Eichmanns bekännelser om hans blygsamma roll i genomförandet av den ”slutliga lösningen”, och hans försäkringar om att han inte var antisemit. Hon ansåg att han var ansvarig nog för att hängas, även hon också menade att judarna själva hjälpte till att genomföra sin egen utrotning.

Den ihärdigt upprepade tesen om banalitet suddar ut individuellt ansvar och minskar den nazistiska ideologins kraft att motivera sina följare. Ansvaret förs över till judarna själva, till kristendomen, till andra europeiska nationer.

Som Murray skriver går denna kampanj för att sudda ut ansvaret för Förintelsen ännu längre idag. Man försöker förvandla motivet bakom Förintelsen till något sorts odefinierat fel i den västerländska civilisationens hjärta. Detta tillåter en demonstrativ kärlek till redan döda judar (Murray påminner om den utmärkta boken ”People Love Dead Jews” av Dara Horn), vilket enkelt kan förenas med kärlek till dem som planerar att döda nu levande judar.

Forskare uppmärksammar vad Hannah Arendt ignorerade. Hon accepterade en ögonblicksbild från rättssalen som en tillräcklig bild av mannen. Hon tog inte hänsyn till att hans framställning av sig själv som en kugge i maskineriet kunde vara ett genomtänkt försvar. Hon köpte vad Eichmann ville sälja henne. Det ursäktar henne inte på något sätt att hon inte visste allt han hade sagt och skrivit när han gömde sig i Argentina. Hennes bok är ett exempel på mental slapphet, grundad i den djupa tron att hon visste allt och inte behöver leta efter ytterligare fakta.

Det var redan vid tillfället känt att Eichmann gav intervjuer och skrev. Hans inspelade samtal med den nederländska nazisten Will Sassen avlöjades visserligen i sin helhet först 40 år efter rättegången, men redan vid rättegången fanns det mycket material som borde ha fått Hannah Arendt att tänka till. Hon gjorde inte detta, utan valde att acceptera Eichmann som han själv ville presentera sig i en israelisk domstol.

”Jag var en idealist, jag var inte någon blind som bara genomförde order. (...) vi gjorde inte vårt jobb tillräckligt bra. Mer kunde ha gjorts”, sade Eichmann till en holländsk nazist.

Naturligtvis vet vi ännu mer idag. År 2011 publicerades en bok av den tyska forskaren Bettina Stangeth, Eichmann vor Jerusalem. Om detta verk skriver Murray:

”Boken innehåller många överraskande upptäckter. En av de viktigaste är i vilken utsträckning Eichmann var insatt i publicerade böcker och vetenskapliga verk om Förintelsen. Tack vare detta kände han till allt käll- och stödmaterial som skulle presenteras för honom i rätten medan han väntade på sin rättegång i Jerusalem.”

Stangeths stora vetenskapliga triumf var dock att sätta ihop de bevarade avskrifterna och inspelningarna som nu kallas ”Sassenkonversationerna”. Dessa, tillsammans med Eichmanns samtida försök att skriva sina memoarer (vars existens var känd redan vid tiden för rättegången), framträder en helt annan Eichmann än den som skapats av Hannah Arendt. Vilket enormt mirakel, det här är en Eichmann som världen visste funnits innan Hannah Arendt kom och förvirrade allt.

Intervjuerna med Sassen nämndes under rättegången, men Eichmann ifrågasatte deras äkthet. Arendt kände till dem och struntade i dem eftersom de inte passade hennes teori.

(Ett intressant faktum som Douglas Murray inte nämner är att Sassens dotter, som lekte med Eichmann som barn, idag är professor i sociologi vid University of Chicago. Hon försäkrar att hon är sin fars motsats, eftersom han var nazist och hon är kommunist. Murray nämner inte heller att hon delar sin fars hat mot judar.)

Dessa intervjuer med Sassen och andra hade ett säreget drag. Nazisterna som hade flytt till Sydamerika började inse att Förintelsen var för väldokumenterad för att döljas, och att den var en börda för dem. De hoppades att Eichmann skulle hjälpa att förneka Förintelsen, eller åtminstone förringa dess omfattning. Men i stället var han själv stolt över sitt arbete, och hade inte för avsikt att minimera det. Douglas Murray:

”I glasburen i Jerusalem försökte Eichmann framställa sig själv som en kugge i en maskin. Men i den inspelade intervjun och i hans argentinska manuskript från 1950-talet framträder en helt annan figur. Det här är någon som är stolt över sitt arbete och faktiskt skryter om det. Först i Jerusalem bestämmer han sig för att bli en jordnära byråkrat. Det är ett skådespel för domstolen som endast övertygade en berömd filosof som bara i förbigående besökte rättssalen.”

Murray beskriver hur Arendts syn på ondskan påverkar vårt samtida tänkande. Han visar på många exempel där terrorattacker framställs som exempel på ”ondskans banalitet”. Enligt detta tänkande utförs dessa handlingar, av skäl som är svåra att förklara, av vanliga, kanske bara lite tanklösa, personer.

Arendts argument är lämpliga för människor som är benägna eller till och med villiga att tona ner patologi och grymhet. Som Murray skriver verkar många idag inte ha några problem med att klassificera det vi en gång skulle ha kallat ondska som något helt enkelt banalt eller vardagligt. Douglas Murray:

”Vår tidsålder kanske inte gillar tanken på ondska, eller vet inte vad man ska göra med den. Och ändå, om det finns en sak vi borde kunna göra, så är det att känna igen sann ondska – dess djup – när vi ser den. I vår tid visas den offentligt i form av dödskulter som Hamas.

Hur kan vi beskriva terroristerna som bröt sig in i Israel den 7 oktober om vi inte behåller ordet ”ondska” i vårt moraliska och filosofiska lexikon? Vad ska vi till exempel säga om människor som stolt spelade in sig själva när de våldtog, torterade och dödade – människor som, likt Eichmann, ville att världen skulle veta vad de uppnått?”

Vi föredrar att inte kalla sadistiska mördare för terrorister, och om vi erkänner en grupp som en terrorgrupp är vi väldigt rädda för att presentera dess ideologi. Alla försök att förstå ondskans djup ignoreras. Murray nämner en utmärkt bok av den österrikiska historikern Gitta Serena, som gjorde uttömmande intervjuer med Albert Speer (Hitlers arkitekt) och Franz Stangl (befälhavare för Treblinkalägret). Hennes bok om Stangl (precis som Samtal med bödeln av Kazimierz Moczarski), är ett försök att förstå ondskans essens.

Idéer påverkar människor och lyfter fram deras mörka och ljusa sidor. Eichmann i Jerusalem ångrade nog att han hade flytt till Argentina och inte, som många av hans kollegor, till Egypten eller Syrien. Han skulle inte bara ha varit säkrare i Egypten, utan även ha hamnat i en värld han beundrade och som beundrade honom. Han var medveten om att nazismen överlevde i den muslimska världen och han knöt sina förhoppningar till detta.

Jag har ofta åberopat följande citat från Eichmanns skrifter i Argentina:

”...ni, 360 miljoner muslimer som jag har haft ett starkt inre band med sedan mitt umgänge med er stormufti i Jerusalem, ni som har en stor sanning i surorna i er Koran, jag kallar er att döma mig. Ni, Allahs barn, har känt judarna längre och bättre än västerlandet. Er ädla mufti och era lärda kan sitta över mig i rätten och, åtminstone symboliskt, avge sin dom över mig.”

Israel förklarade sig självständigt tre år efter den tyska nazismens fall. I början av juni 1946 ”rymde” Haj Amin al-Husseini, även känd som stormuftin av Jerusalem, från häktet i Frankrike och kom till Egypten. Den 11 juni 1946, skrev Hassan al-Banna, ledare för Muslimska brödraskapet i Egypten, följande hälsning till Husseini:

”Al-Ikhwan Al-Muslimin och alla araber ber Arabförbundet, som arabiska förhoppningar är knutna till, att förklara att muftin får stanna i vilket arabiskt land han än väljer och att han bör välkomnas varmt vart han än söker sig. Detta som ett erkännande av hans stora bidrag till islams och arabernas ära. Arabernas hjärtan slog av glädje när de hörde att muftin hade lyckats nå ett arabiskt land. Dessa nyheter lät som åska i öronen på amerikanska, brittiska och judiska tyranner. Lejonet är äntligen fritt och kommer att ströva omkring i den arabiska djungeln för att befria den från vargar.

Den store ledaren återvänder efter många års lidande i exil. Vissa sionistiska tidningar i Egypten som publiceras av La Societé de Publicité skriker och gråter nu därför att muftin har återvänt. Vi kan inte klandra dem för att de inser vikten roll som Muftin spelar i den arabiska kampen mot de brott som kommer att begås av amerikanerna och engelsmännen… Muftin är värd mer än alla människor i hela nationen tillsammans. Muftin är Palestina och Palestina är Muftin. Åh Amin! Vilken underbar, envis, fantastisk, underbar person du är! Alla dessa år av exil har inte påverkat din kämpaglöd.

Hitlers och Mussolinis nederlag skrämde dig inte. Ditt hår har inte blivit grått av rädsla, och du är fortfarande full av liv och kamp. Vilken hjälte, vilket mänskligt mirakel. Vi vill veta vad arabisk ungdom, regeringsministrar, rika män och furstar från Palestina, Syrien, Irak, Tunis, Marocko och Tripoli kommer att göra för att vara värdiga denna hjälte. Ja, han är den hjälte som utmanade imperiet och kämpade mot sionismen med hjälp av Hitler och Tyskland. Tyskland och Hitler är borta, men Amin Al-Husseini kommer att fortsätta kampen.”

Suezkrisen (1956) bröt ut bara elva år efter krigets slut. Al-Banna, som själv var en ivrig beundrare av Hitler från det ögonblick han först läste Mein kampf, jämförde sedan Husseini med Muhammed och Kristus. Douglas Murray åberopar (efter Bettina Stangeth) Eichmanns kommentar skriven i Argentina i samband med Suezkrisen:

”...vi som fortfarande söker klarhet i huruvida vi (och i så fall i vilken utsträckning) hjälpte till i vad som i huvudsak var föredömliga händelser under kriget – för aktuella händelser har gjort oss slöa och andfådda. Israeliska bajonetter väller nu över den egyptiska nationen, som har väckts ur sin fridfulla dvala. Israeliska stridsvagnar och pansarbilar sliter genom Sinai, skjuter och bränner, och israeliska flygskvadroner bombar fredliga egyptiska byar och städer. De invaderar för andra gången sedan 1945... Vilka är angriparna här? Vilka är krigsförbrytarna? Offren är egyptier, araber och muslimer. Amon och Allah, jag är rädd att det som hände tyskarna 1945 kommer att drabba er egyptiska nation […] Som jag sade, ert egyptiska folk kommer att behöva sona för att de har fräckheten att vilja leva i sina förfäders land.”

Denna empati hos arkitekten bakom den nazistiska utrotningen delas av hundratals miljoner människor idag. Deras ondska är inte banal, varken när de river foton på kidnappade barn eller när de ropar ”Från floden till havet, Palestina kommer att bli fritt”, eller när de som ”journalister” förmedlar ”information” från Hamas hälsoministerium, och beskriver kampen mot terror utan att med ett ord nämna ideologin bakom.

Ondska är aldrig banal, och idag är den återigen skrämmande attraktiv för miljoner.

Översättning Henryk Rubinstein

Redigering av Jakob Sjölander